sin blifvit hörda. Aldrig har den ännu felat att hos åhörarn efterlemna en sakta rörelse i hjertat, eller i ögat en tår. Liksom Desdemona sjelf betagen af den gudomliga musiken, släpper guitarren och utbrister i tårar, så hänfördes också Eremiten af sina känslors styrka. Den sista kupletten förmådde han icke sjunga. Rösten lydde ej mer, handen föll stelnad från strängarna. De sista tonerna dogo liksom æols-harpans aftynande ljud, eller det sofvande barnets djuptdragna suck. Hvad är detta, som har en sådan verkan på oss? Vi begripe det ej, men våra ögon fuktas, oss ovetande, af tårar.
Det dröjde en längre stund, innan han återkom från denna rörelse och ännu en gång kände det lugn, som så länge gifvit honom kraft att uthärda lifvets många stormar. Först småningom plånades ur ögat det sorgliga uttrycket, och en stilla mildhet intog dess rum. De som sågo honom strax derpå lemna kojan och vandra ner åt stranden, anade ej att samma mans känslor några få ögonblick förut varit uppdrifna till det högsta. De skulle snarare ansett honom för en iskall, känslolös varelse, som hvarken jord eller himmel förmådde uppvärma, som föraktade allting och hatade till och med sig sjelf. Hans ansigte bar stämpeln af undergifvenhet; månan på den molnfria
