ovetande: ”Svenska slafvar! hvilken skam!” — Jag beslöt omsider att framtvinga upptäckten af det, som oroade hennes bröst. Det lyckades, efter någon svårighet. Hemligheten föll från hennes läppar — jag fasade, jag sökte bevisa henne omöjligheten, galenskapen af att uppfylla hennes begäran; men förgäfves, den olyckliga var obeveklig. Vänta ej att få höra det rysliga hämdens värf hon ålade mig; tiden skall snart upptäcka detta. Svag och obetänksam svor jag att uppfylla hennes önskan, och rusade vildsint ut till mina landsmän, hvaribland jag lyckades öfvertala många att deltaga i mitt vådliga förehafvande. Genom ett missöde, utan like, upptäcktes det i förtid, de brottslige fängslades, och jag, såsom anläggningens upphofsman, dömdes att undergå det nesligaste af alla straff. Ej nöjda dermed, läto mina domare mig behandlas, såsom ett oskäligt djur, hvars rygg beständigt undfägnas med piskan. År förflöto, utan att medföra mig någon lindring, och jag började redan vänja mig vid mitt hårda öde och för alltid uppgifva allt hopp om frihet och lyckligare dagar, då jag oförmodadt fick underrättelse af mina hårdhjertade väktare, att en okänd person utverkat min frihet, och att jag nu kunde begifva mig hvarthän jag behagade, sedan samma person
