— 16 —
FÖRSTA NISSEN.
Allernådigste Torngubbe, mäktig och sträng,
Världen är gammal och ledsen och trötter,
Så länge det lefver en Nisse-god-dräng,
Ligger hon bunden vid trollkungens fötter.
Tänker en skald en framtidens dröm,
Gjuter jag gift i hans grubblande hjärna,
Vaknar ett folk ur seklernas sömn,
Släcker jag ledarens glänsande stjärna.
Skådar ett öga mot framtidens dag,
Ger jag det vänligt en riktning mot marken,
Lär det att fatta den lilla lag,
Som förr jag också lärt patriarken —
Han, som förstod, att floden kom,
Och människovänligt tänkte sig om,
Lät världen drunkna och själf gick i arken. —
Kommer en mänska med tro, som är ung,
Släcker jag gnistan, som glödde i barmen,
Lär honom lefva, fast världen är tung.
Gyllene kalfven är verldens kung,
Rätt får den, som har starkaste armen.
SVARTE-PETTER.
Det är bra min son. Du är stark som en karl. —
Fy fan, jag ville ha sagt som en nisse. —
Men ändå har du inte gett mig ett svar,
Du leker med mig som med råttan en kisse.
Hur är det i stora världen bevändt?
Är det knif på strupe och hand i håren.
Säg mig, min gosse, hvad godt som har händt
På de sista förträffliga hundra åren!
