förlorat förmågan att återvända hem. Egenskapen af driftefä utsäger sålunda, att djuret kommit ur dens vård, som därintills besuttit detsamma. Den åter upptager driftefä, som tager det i sin vård[1].
Hitta är således icke liktydigt med finna; det innebär, såväl att den, som säges hitta, jämväl tager om händer den af honom funna saken, som att saken är förkommen för annan. Hittandet, likasom det, som hittas, kallas ock fynd. Fyndet medför skyldighet dels att vårda det hittade såsom inlag eller, om det hittade är fä, såsom om det tagits mot lega till foder[2], dels att lysa hittandet. I öfrigt får fyndet först i och med lysningen civilrättsliga värkningar.
Lysning af fynd försiggår genom kungörelse i kyrkan i den kommun, där hittandet skett, eller, i stad med flere kyrkor, i samtliga dessa. Är det upphittade annat än fä, skall kungörelse ske tre gånger och hittandet dessutom tillkännagifvas å tinget inför domstolen eller, i stad, vid rådstufvurätten. Lysningen skall ske ofördröjligen, således i regeln å nästföljande söndag[3]. Den rättssedvänja har dock utbildat sig, att hittare af såkalladt vägafynd, d. ä. annat hittegods än fä, kan frigöra sig från nämda skyldigheter genom att öfverlämna saken till polismyndigheten å orten, samt att lysning i stad ersättes genom tillkännagifvande i tidning, som utkommer därstädes. Skyldighet att lysa synes äfven bortfalla, om föremålet är af så ringa värde, att skäl finnes att antaga dess uppgifvande af ägaren, eller att kostnaderna för lysningen öfverstiga detta värde.
Är det hittade fä, medför det lysta fyndet, att upphittaren dels eger nyttja och bruka kreaturet såsom vore det på lega upplâtet åt honom och blir egare af afvel och afkomst, som faller af kreaturet innan egaren anmält sig, dels är berättigad att af denne vid kreaturets utlämnande erhålla
