besittningsviljan genom besittningens rättsgrund, dess causa. Då corpus och animus i själfva värket äro blott olika sidor af ett enhetligt förhållande, redogör omvändt rättsgrunden också för nyttjandets omfång och art. Emellertid kan besittning tänkas uppkommen äfven utan rättsgrund. Då i detta fall en besittningsvilja kommit till uttryck endast om och såvidt den förvärkligats i faktiskt nyttjande, bedömes viljan här uteslutande efter hvad det faktiska nyttjandet gifver vid handen. En särskild gestaltning af det nyss berörda fallet är det, att innehafvaren vid en genom sin rättsgrund bestämd besittnng tillvällar sig ett vidsträcktare nyttjande. Möjligheten af ett dylikt egenmäktigt besittningstagande begränsas dock å ena sidan genom att, på sätt redan antydts, den därpå riktade viljan skall vara omsatt i ett motsvarande faktiskt nyttjande, å andra sidan af rättssatsen, att besittningens egenmäktiga utsträckande kan hindras af den, hvars besittning däraf kränkes, och i allt fall är utan värkan mot honom, om han öfverklagar åtgärden.
Animus vid lösörebesittningen är, likasom denna själf, alltid af samma innehåll, nämligen viljan att hafva saken i sin vård. Understundom eger emellertid besittning af lösöre rum utan tillvaro af besittningsvilja hos innehafvaren, så att tvärtom hans besittnng uteslutes endast af en motsatt vilja. I vissa fall utsträcker sig nämligen besittningen af en sak omedelbart till ett lösöre, som kommit i ett bestämdt förhållande till den förra. Såsom sådana fall omnämnas i lagen, att flottholme fäst sig vid annans strand, att bisvärm slagit sig ned inom annans inhägnade egor eller vildt inkommit i utsatt fångstredskap.[1] Men alldeles enahanda förhållande som i dessa eger rum, om ett lösöre fästs vid eller är doldt i en annans vallade jord. Däremot är nedgräfd skatt icke i fastighetsinnehafvarens besittning.[2]
De anförda fallen gifva i själfva värket uttryck åt en
allmän grundsats, hvilken enligt lagens anda gäller också där
