allmänna uppfattningen i handel och vandel. Såsom blott störande af besittningen af fastighet och ännu icke afhändande betraktar lagen besående af annans åker, likasom öfverhufvud handlingar, genom hvika besittarens nyttjande icke uteslutes. Då ett egenmäktigt öfverskridande af en besittning, som motsvarar en nyttjorätt, icke gäller såsom afhändande gentemot den, som innehar en vidsträcktare besittning, får dock besittningen i detta fall af denne med egen makt återtagas, om detta sker så snart han om tillvällandet erhållit kunskap. Detsamma gäller, om ställföreträdare i besittnng af fastighet tillvällar sig besittningen. Men härutöfver behandlas såsom utöfvande af själfförsvar äfven återtagande af en afhänd besittnng, som sker å färsk gärning, d. v. s. där förföljande af dejicienten genast efter afhändandet vidtager och utan afbrott leder till hans upphinnande.[1] Ehuru direkt uttalad blott om lösöre, eger denna sats tillämplighet äfven å fastighet.
Besittningens störande kan af besittaren ock kväljas. Kväjandet sker väl i regeln såsom en kriminell talan, men är till sitt väsen ett anspråk på upphäfvandet af det sålunda tillkomna intrånget, resp. förbud mot vidare störande, hvarför detsamma äfven kan hafva blott detta innehåll. Vid besittningens egenmäktiga afhändande eger åter restitutionstalan rum. Denna är dock aldrig rent possessorisk. Äfven i handräckningsprocess kan nämligen invänding om rätt framställas och föranleda talans afvisande, om rätten är likvid.[2] I vanlig rättegång är åter hvarje invändning om bristande rätt att behålla besittningen tillåten och har den påföljd, att rättegången öfvergår till petitorisk. Medger den depossiderade dejicientens bättre rätt till saken, afvisas hans talan, om än dejicienten dömes till straff för våldet. Tager den
- ↑ M. B. 52: 1; K. F. om införande af Strafflagen 12 §. Såsom ostridig rätt har väl öfverallt i landet utöfvats, att egare af stulet gods eger själf sätta sig i besittnng af det stulna, äfven om detta redan kommit i tredje mans hand, och så mycket mera, om det finnes hos tjufven, ehuru han icke anträffas å färsk gärning.
- ↑ U. L. 7: 4.
