“Ja, det är inte alldeles fjerran från vån och vett, att det, som har skett i mörkret, kan bringas fram i ljuset,“ sade kolbrännaren, “men det är inte alla år som laxen leker i furutopp,“ sade han. “Nu har jag läst i sju år för mig och mina, och har inte fått pastorat ändå, så skall tjufven fram, måste jag ha god tid och mycket papper, ty jag måste skrifva och räkna igenom många land.“
Ja, han skulle få god tid och så mycket papper han ville, om han bara kunde skaffa fram tjufven.
Så kom han upp på ett rum för sig sjelf i kungsgården, och der dröjde det icke länge förrän de märkte, att han måtte kunna mer än Fader vår, ty han skref upp så mycket papper, att det låg der i stora hopar och högar, och ingen menniska begrep ett ord af allt det han skref, ty det såg bara ut som krokar och krumelurer. Men tiden led, och han fick icke reda på någon tjuf. Slutligen blef kungen uppledsen vid alltsammans och sade, att kunde han icke skaffa fram tjufven om tre dagar, så skulle han mista lifvet.
“Den, som skall rå, får icke vara för brå; en kan då inte kara ut kolen, förrän milan är släckt,“ sade kolbrännaren. Men kungen blef vid sitt ord, han, och kolbrännaren började märka, att lifvet hans var icke mycket värdt. Nu var det tre af konungens tjenare, som passade honom upp hvar sin dag, och dessa tre hade gemensamt stulit ringen. Då den ena betjenten kom in och tog af bordet efter qvällsvarden och gick ut igen, drog kolbrännaren en djup suck och såg efter honom: “Det var den första,“ sade han; han menade den första af de tre dagar, han hade igen af lifvet sitt. “Den der presten kan mera än mata sig,“ sade betjenten, då han blef ensam med kamraterna sina, och så berättade han, att han hade sagt, att “jag var den första,“ sade han. Den andre, som passade upp honom följande dagen, skulle
