Sida:Sex norska Folksagor och äfventyr.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
21
KOLBRÄNNAREN.

om en svart märr, som har kommit bort för gamla prestmor. Hon har hofskägg och hängman och mera sådant, som jag inte vill nänna på detta ställe. —Och så har jag ett hål på min gamla byxeficka, det vet jag, men inte I; men om någon har en lapp, som kunde passa till hålet, det vet hvarken I eller jag,“

Den predikan voro några af allmogen rätt belåtna med. De trodde icke annat än att det skulle bli en bra prest af honom med tiden, sade de, men de fleste tyckte att det var för galet, och då det blef prostvisitation, så klagade de på presten och sade, att slika predikningar hade ingen hört förr, och så var der en, som kom ihåg den sista och läste upp den för prosten.

Det var en mycket god predikan, sade prosten; ty det var antagligt, att han hade talat i liknelser, om att söka ljuset och sky mörkret och dess gerningar, om den som gingo på den breda eller smala vägen; och i synnerhet, sade han, var det som han lyste upp om den svarta prestmärren en herrlig liknelse om huruledes det skulle gå med oss till slut. Fickan med hålet på, det skulle betyda hans armod, och lappen var offer af milda gåfvor, som han väntade af menigheten, sade prosten.

“Ja, så mycket begrepo vi ock, att det var prestsäcken det gälde!“ ropade de.

Till sist sade prosten, att han tyckte menigheten hade fått en så bra och förståndig prest, att de icke borde klaga på honom, och slutet blef att de icke fingo någon annan; men då de tyckte att det blef värre och icke bättre, så klagade de för biskopen.

Ja, sent omsider kom han också, då det skulle bli biskopsvisitation. Men dagen förut hade kolbrännaren varit i kyrkan, utan att någon visste af det, och sågat lös predikstolen, så att det var nätt och jemnt att den hängde der, om man gick varsamt upp på den. När nu