Sida:Sex norska Folksagor och äfventyr.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
22
KOLBRÄNNAREN.

menigheten rar församlad och han skulle till att predika för biskopen, smög han sig försigtigt upp på predikstolen och började lägga ut som han plägade; men då han hade hållit på en stund, tog han hårdare i, slog ut med armarna och ropade högt: “Finns här någon, som har något ondt eller någon ogerning på sig, så är det bäst att han lemnar detta ställe; ty i denna dag skall här ske ett fall, hvars make icke har skett sedan verldens skapelse,“ och dermed slog han till i predikstolen, så att det dånade, och predikstol och prest och hela surfven ramlade ned mot kyrkväggen med ett brak, så att allmogen satte af ut ur kyrkan, som om den yttersta dagen stodo för dörren.

Men nu sade biskopen till allmogen, att han undrade på, att menigheten kunde klaga öfver en prest, som hade sådana gåfvor på predikstolen och så mycken visdom, att han kunde förutsäga tillkommande ting. Han tyckte, att han minst borde vara prost, sade han, och det dröjde heller icke länge förr än han blef det. Sålunda gafs der ingen råd, —— de fingo dragas med honom.

Hu var det så, att konungen och drottningen der i landet icke hade några barn, men då kungen fick höra, att der kanske kuude komma ett, blef han nyfiken att få veta, om det skulle blifva en arfvinge till land och rike, eller om det bara skulle bli en prinsessa. Så blefvo alla de lärde i landet sammankallade till slottet, för att de skulle säga, hvad det månde blifva. Men då der icke var någon af dem som kunde det, så kommo både konungen och biskopen att tänka på kolbrännaren, och det drog icke långt om innan de fingo honom till sig och började utfråga honom. Nej, han kunde icke säga det, han heller, sade han, ty det var icke godt att gissa det som ingen kan veta.

“Nå ja,“ sade kungen, “jag är lika glad antingen du vet det eller du icke vet, jag; men du är ju den vise prest