Sida:Sex norska Folksagor och äfventyr.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
24
GULDFÅGELN.

Guldfågeln.

Det var en gång en kung, som hade en trädgård; i den trädgården stod ett äppelträd, och på det äppelträdet växte ett guldäpple hvarje år; men när det led mot den tiden, att de skulle till att plocka det, så var det borta, och det var ingen som visste hvem som tog det, eller hvart det tog vägen; men borta var det. Denne kung hade tre söner; så sade han till dem en dag, att den af dem, som kunde skaffa honom äpplet igen, eller få rätt på tjufven, han skulle få riket efter honom, antingen det nu var den äldste eller den yngste eller den mellerste. Den äldste gaf sig först på väg och satte sig under trädet och skulle passa på tjufven. Då det led på natten, kom der flygande en guldfågel och honom lyste det lång väg utaf, och då kungasonen såg fågeln och skenet, blef han så rädd, att han icke tordes stanna, utan sprang hem igen det fortaste han kunde.

Om morgonen var äpplet borta; då hade kungasonen fått hjerta i bröstet igen, och så lät han förse sig med matsäck och ville ut och försöka på, om han kunde finna fågeln. Kungen utrustade honom väl och sparade hvarken på kläder eller pengar. Då kungasonen hade rest ett stycke, blef han hungrig, tog upp matsäcksskrinet sitt och satte sig att frukostera på vägkanten. Så kom der en räf fram ur en gran-dunge och satte sig och såg på.

“Käre, gif mig litet mat, du!“ sade räfven.

“Jag ger dig hin och ingen mat, jag!“ sade kungasonen. “Jag kan behöfva maten min sjelf; det kan ingen veta, hur långt och hur länge jag skall fara,“ sade han.