var glädje och aldrig sorg, och der tyckte han också det skulle vara godt att vara, och den förste han träffade, det var brodern, och så blef han der. Brodern hade lefvat i sus och dus, så att han knappast hade kläder på kroppen; men nu begynte de på nytt, och det blef ett sådant dansande och drickande och lust och herrlighet, att den andre också glömde fågeln och fjädern och far sin och resan och hela riket. Borta var han och borta blef han, han också.
Då det led till den tiden, att äpplet skulle blifva moget igen, så skulle den yngste kungasonen ut i trädgården och vänta på äppletjufven. Han fick med sig en kamrat, som skulle hjelpa honom upp i trädet, och tog med sig en ölstånka och en kortlek till tidsfördrif, så att han icke skulle somna. Rätt som det var, så sken det som en sol, så att de sågo hvarenda fjeder i fågeln, långt innan den kom fram. Kungasonen till att klifva upp i trädet, och i detsamma som guldfågeln slog ned och tog äpplet, ville han gripa den, men han fick bara en stjertfjäder af den. Så gick han in i kungens sängkammare, och då han kom dit in med fjädern, blef det så ljust som den klaraste dag.
Så ville han också ut på långresa och pröfva på, om han kunde få höra något om bröderna sina och fånga fågeln, “ty så nära hade han då varit, att han hade bitit märke i den och fått en stjertfjäder af den, han,“ sade han. Ja, kungen gick länge och grundade på, om han skulle låta honom resa, ty det syntes honom, att det knappast skulle kunna gå bättre för honom, som yngst var, än det hade gått för de båda äldre, som borde ha mera förstånd i verkliga ting; och rädd var han, att han skulle mista honom också. Men kungasonen bad så vackert, sa att han måste ge honom lof till sist. Så lät han förse sig med matsäck, och kungen rustade ut honom väl både med kläder och pengar, och så gaf han sig på
