De måste i väg igen, eftersom det gällde lifvet och kungasonen hade lofvat det, och sent omsider kommo de fram. Men da han skulle in och taga hästen, sade räfven:
“När du kommer in i stallet, så hänga der mångfaldiga betsel på stallväggen, både af guld och silfver; dem får du inte röra, ty då kommer trollet ut och dräper dig på stund; men det fulaste och eländigaste du ser, det skall du taga.“
Ja, det lofvade kungasonen; men då han kom in i stallet, tyckte han det var rent orimligt, ty der fans fullt upp af de dyrbaraste, och så tog han det blankaste han såg. Det blänkte som guld; men i detsamma kom trollet ut, så ursinnigt att det gnistrade af det.
“Hvem är det, som vill stjäla min häst och mitt betsel?“ skrek det.
“Tjuf tror, att hvar man stjäl,“ sade kungasonen; “men det blir icke andra hängda än de, som icke stjäla rätt,“ sade han.
“Ja, det är detsamma, jäg dräper dig på fläcken,“ skrek trollet.
Kungasonen sade, att det kunde väl spara lifvet.
“Nå ja,“ sade trollet, “kan du skaffa igen den fagra jungfrun, som den närmaste grannen min har tagit ifrån mig, sa skall jag skona dig.“
“Hvar bor han då?“ sporde kungasonen.
“Åh, han bor trehundra mil bortom det stora fjellet, som blånar vid himlaranden,“ sade trollet.
“Ja, kungasonen lofvade, att han skulle hemta skön jungfrun, och då fick han lof att gå och slapp undan med lifvet. Men då han kom ut igen, var räfven icke blid, må tro.
“Nu har du ställt vackert till åt dig igen,“ sade räfven; “hade du lydt mig, så kunde vi ha varit på
