Sida:Sex norska Folksagor och äfventyr.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
32
TORRVEDS-HANS.

begynte han att gnaga på tunnbanden, och då han hade fått af dem, sade han till kungasonen: “sparka och bänd!“

Kungasonen sparkade, slog och bände, så att hvar stäfver sprang loss, och han hoppade ut ur tunnan. Så följdes de åt till kungsgården, och da de kommo dit, blef jungfrun fager och började tala, hästen blef så fet och vacker, att det glänste i hvart enda hår, fågeln blänkte och sjöng; linden begynte blomstra och glittra med bladen, och jungfrun sade: “Der är han, som har räddat oss.“

Linden satte de i trädgården, och den yngste kungasonen skulle hafva kungadottern, ty en sådan var hon; men de två äldsta bröderna blefvo lagda i hvar sin spiketunna och rullade uppför ett högt berg.

Så lagade de till bröllop, men först sade räfven till kungasonen, att han skulle lägga honom på huggkubben och hugga hufvudet af honom; och ehuru han både nekade och bad, så halp det icke, han måste åstad. Men med detsamma som han högg, blef räfven förvandlad till en fager prins, och han var broder till prinsessan, som de hade befriat från trollet. Så stod der bröllop, och det var både stort och fint, och de festade, så att det spordes ända hit.




Torrveds-Hans, som fick kungadottern till att skratta.

Det var en gång en kung som hade en dotter, och hon var så fager, att hon var namnkunnig vidt och bredt för sin fägring; men hon var så allvarlig af sig, att hon