Sida:Sex norska Folksagor och äfventyr.djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
2
GOSSEN SOM VILLE BLIFVA HANDELSMAN.

Gossen tyckte det var harmligt, att han icke skulle få mera för grisen sin, men han tyckte också, att något var bättre än intet, derföre tog han de åtta skillingarna och satte in grisen, så hade han då åtminstone pengar i händerna; men då han kom ut på vägen igen, så kom det honom före, att han blifvit lurad på grisen, och att han icke kunde komma långt med åtta skilling; ju längre han gick och grundade på detta, desto harmsnare blef han, och så tänkte han vid sig sjelf: kunde jag bara göra honom ett ordentligt puts igen, så fick det vara detsamma både med grisen och med skillingarna.

Så gick han åstad och fick sig ett par starka tömmar och en tjurpes och tog på sig en vid kappa och satte på sig ett bockskägg, och sedan gick han tillbaka till gnidaren och sade att han kom ifrån utlandet; der hade han lärt till timmermästare;— — han visste, må veta, att mannen tänkte bygga.

Ja, han ville gerna taga honom till mästare för byggningen sin, sade han, ty der i bygden hade de ingenting annat än simpla, hemlärda timmermän. Då de voro borta och sågo på timret, var det den präktigaste kärnfuru, någon kunde önska sig i en husvägg, och gossen sade också att det var rart timmer, det kunde ingen påstå annat; men utomlands hade de nu fått en ny metod som var mycket bättre än den gamla; de höggo icke långtimmerstockar och lade in i väggen, utan de sågade dem i småstubbar, som de soltorkade och lödde ihop igen, och det blef både starkare och vackrare än en gammalmodig timmerbygnad. Så är nu bruket på alla ställen i utlandet, sade gossen.

“Det fick så vara då,“ mente girigbuken, och så samlade han ihop alla timmermän och timmerhuggare, som funnos i bygden, för att såga timret i småstubbar.