Om någon tid, då mannen var så pass bra, att han trodde sig kunna orka med att hänga honom, lät han dem resa upp en galge nere vid qvarnvägen, så att han kunde få se kroppen hänga der, hvar gång han gick till qvarnen. Då de voro komne ett stycke på vägen, sade gossen:
“Du nekar mig väl inte att tala i enrum med den torparen din, som är på qvarnen och mal? Jag har en gång spelat honom ett spratt, och det vill jag bekänna och bedja honom förlåta mig, innan jag dör.“
“Ja, det skulle han då få lof till.
“Gud hjelpe dig,“ sade han till torparen, “nu kommer husbonden din och tänker hänga dig, derföre att du stulit i kåltäppan hans.“
Då torparen fick höra detta, blef han så illa vid sig, att han icke visste sig någon råd, och frågade gossen hvad han skulle göra. “Kom och byt kläder med mig och göm dig bakom dörren, så vet han icke annat än att det är jag,“ sade gossen, “och tar han då någon, så blir det icke dig, utan mig,“ sade han.
Det drog om innan de hunnit byta kläder och taga på sig igen, så att mannen började bli rädd, att gossen kanske hade rymt. Han skyndade fram till qvarnhusdörren.
“Hvar är han?“ sade han till gossen, som stod der så hvit som en mjölnare.
“Han var här nyss, — jag tyckte han gömde sig bakom dörren,“ sade gossen. “Ja, jag skall lära dig att gömma dig undan, jag, din skälm,“ sade han och tog torparen i fullt vredesmod och drog bort till galgen med honom, och der hängde han upp honom tvärt, och han visste icke annat än att det var gossen som han hängde.
