Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Vi hörde förstugudörren öppnas och förnummo ett par brådskande ord och steg, som hastigt närmade sig; så flög dörren till vårt vardagsrum upp, och en mörkklädd dam med en tät, svart slöja för ansiktet inträdde.

»Förlåt, att jag vågar besvära er så här sent», började hon; men plötsligt förlorade hon sin självbehärskning, sprang fram, slog armarna om halsen på min hustru och brast ut i våldsam gråt.

»O, jag är så olycklig!» snyftade hon. »Hjälp mig — jag vet inte, vad jag skall ta mig till!»

»Å», sade min hustru och lyfte sakta slöjan från hennes ansikte, »det är Kate Whitney. Så du skrämde mig, Kate! Jag hade ingen aning om, vem du var, när du kom in.»

»Ja, jag visste inte, vad jag skulle göra, utan gick direkt hit.»

Så var det alltid — de, som voro nödställda och betryckta drogos till min hustru som bi till en rosenbuske.

»Det var förståndigt gjort av dig! Nu skall du först ha ett glas vin, och sedan skall du lugnt slå dig ner och lätta ditt hjärta för oss. Eller vill du kanske, att jag skall skicka James i säng?»

»Nej, nej — jag behöver doktorns råd och hjälp också! Det är Isa, det gäller — han har inte varit hemma på två hela dar, och jag är så ängslig och rädd, att det hänt honom något.»

Det var ej första gången mrs Whitney talade med oss om sin man; vi voro hennes förtrogna, jag i egenskap av läkare, min hustru såsom varande gammal vän och skolkamrat. Vi lugnade och tröstade henne, så gott vi kunde, Hade hon någon aning om, var hennes man uppehöll sig? Var det möjligt, att vi kunde föra honom tillbaka hem till henne?

Det tycktes så. Hon visste med säkerhet, att han, när opiebegäret blev honom övermäktigt, begav sig till en liten opiehåla långt borta i östra delen av City. Hittills hade hans orgier aldrig varat mer än en dag; om kvällen hade han kommit hem igen, svag och darrande i var lem. Men nu hade han ej låtit höra av sig på två dygn, och tvivelsutan låg han därborta bland dockornas sämsta avskum, antingen insupande giftets ångor eller sovande bort rusets verkningar. Hon var säker på, att han fanns på »Guldstången», krogen vid Upper Swandam-Lane. Men vad kunde hon väl ta sig till? Inte kunde hon, en ung, försagd kvinna, begiva sig till ett dylikt näste och rycka sin man från det sällskap av skälmar och bovar, som omgav honom?

Sådan var sakernas ställning, och tydligen fanns det ej mer än ett att göra. Kunde jag ej följa henne till det där stället? Men varför behövde hon egentligen gå med? Jag var Isa Whitneys läkare; som sådan hade jag ett visst inflytande över honom, och jag skulle troligen rå på honom bättre, om jag var ensam. Jag gav mrs Whitney mitt hedersord på, att jag inom två timmar skulle skicka hennes man hem i en droska, så framt han befunne sig på uppgiven ort. Tio minuter senare lämnade jag min bekväma länstol och mitt trevliga rum och ilade, så fort den trötta droskhästen kunde springa, österut, stadd i ett, som det tycktes mig, underligt ärende — framtiden visade, hur underligt det verkligen blev.

Första stadiet av mitt uppdrag erbjöd inga svårigheter. Upper Swandam-Lane är en snuskig gränd, belägen bakom de lastageplatser, vilka öster om London-bridge kanta flodens norra strand. Jag fann snart det usla näste, jag sökte; opiehålan låg inkilad mellan ett klädstånd och en krog och var tillgänglig endast medels en brant trappa, som förde ner i ett svart gap, liknande ett mörkt källarvalv. Jag befallde