Hoppa till innehållet

Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

droskkusken att vänta och gick nedför trappan, vars steg på mitten voro nötta av tusentals drinkares fötter; vid skenet av en över dörren fastsatt rykande oljelampa fann jag reda på låset och steg in i ett långt, lågt rum, vars luft var tjock av gråbrun opierök, och som var försett med en mängd träbritsar, likt skansen på ett emigrantfartyg.

Trots mörkret kunde man här och där urskilja en massa människokroppar, som liggande intogo de mest fantastiska ställningar; med böjda skuldror, krokiga knän, tillbakalutat huvud och framskjuten haka kastade en och annan en liknöjd blick på nykomlingen. Där skuggorna lågo djupast, glimmade små skarpt röda ljuspunkter, vilka än flammade upp, än tycktes slockna — det var giftet, som brann i de blanka metallpiporna. De flesta av rökarna lågo alldeles tysta; några mumlade för sig själva, och andra pratade med sina grannar; rösterna voro låga, underliga, enformiga, och orden kommo stötvis. Plötsligt upphörde de med sin konversation och försjönko i djup tystnad eller började mumla obegripliga ord och meningar, utan att bry sig om, vad grannen sade. Längst borta i rummet stod ett litet fyrfat, fyllt med brinnande träkol, och framför detsamma satt på en träpall en högrest, mager gammal man; med hakan stödd på sina knutna händer och armbågarna vilande på knäna stirrade han oavvänt in i glöden.

Så fort jag kommit in i rummet, skyndade en gulblek malaj fram, räckte mig en pipa och en liten dosis opium och pekade på en av de tomma britsarna.

»Nej, tack, sade jag, »min mening är ej att stanna. Jag har en bekant här, mr Isa Whitney, och jag skulle vilja tala med honom.

Till höger om mig hörde jag ett lätt utrop, och när jag vände mig om, fick jag i mörkret se Whitney, blek, darrande och med högst vanvårdat yttre, slött stirra på mig.

»Å, herre Gud, det är Watson», stammade han.

Han såg jämmerligt eländig ut och kunde ej en sekund hålla sig stilla.

»Vad är klockan, Watson?»

»Nära elva.»

»Vilken dag är det?»

»Fredag, den 29 juni.»

»Barmhärtige himmel! Jag trodde det var onsdag. Det är onsdag, säger jag! Varför ska' ni skrämma en stackare så?»

Han lutade ansiktet i händerna och började snyfta på ett barnsligt, hjälplöst sätt.

»Jag säger er ju, att det är fredag, Whitney. Er hustru har nu i två hela dygn väntat på er. Ni borde verkligen blygas över ert uppförande!»

»Det gör jag — det gör jag visst, det. Men ni misstar er, Watson, ni har inte reda på datum, märker jag; jag har bara varit här ett par timmar — jag har inte rökt mer än tre pipor eller kanske fyra — jag har glömt, hur många det var. Men nu skall jag följa med er hem. Jag ville visst inte skrämma Kate — stackars lilla Kate, Räck mig er hand! Har ni en droska därute?»

»Ja, det har jag.»

»Då kan jag få ta den. Men jag är väl skyldig någonting här. Tag reda på, hur mycket det är, Watson, så är ni hygglig. Jag är alldeles vimmelkantig — jag kan inte ta mig för någonting.»

Jag trevade mig fram i den långa gången mellan den dubbla raden av sovande eller rökande uslingar för att försöka få tag i värden på stället. När jag gick förbi den gamle mannen, som satt bredvid fyrfatet, kände jag, att någon ryckte mig i rocken och hörde en