Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Du tycks vänta främmande. Det är dukat för fem.»

»Ja, det kan nog hända, att ett par personer titta hit i kväll», sade han. »Lord St. Simon borde redan vara här. Aha — det är nog hans steg jag hör i trappan.»

Det var verkligen den ädle lorden, som brådskande trädde in; han svängde sin monokel med hastigare fart än vanligt, och hans aristokratiska drag hade ett oroligt, ängsligt uttryck.

»Ni har således fått mitt bud?» frågade Holmes.

»Ja, och jag måste bekänna, att innehållet i ert brev på det högsta överraskat mig. Är ni säker på, att vad ni säger, är sant?»

»Fullt säker.»

Lord St. Simon sjönk ner i en stol och förde handen över sin panna.

»Vad skall hertigen säga?» mumlade han. »Vad skall han säga, när han får höra, att en medlem av hans familj blivit utsatt för en sådan skymf?»

»Det var ju en ren tillfällighet — jag kan ej inse, att det kan bli tal om någon skymf, ej ens en förödmjukelse.»

»Ni ser saken från en helt annan synpunkt.»

»Jag medger, att jag ej anser någon klandervärd i det här fallet — den unga damen hade knappt kunnat handla annorlunda, fast hennes sätt att gå till väga ju hade kunnat vara litet mindre brådstörtat. Men hon äger ingen mor — ingen vän, som kunde råda henne vid en dylik kris i hennes liv.»

»Det var en skymf — en offentlig skymf», upprepade lord St. Simon och trummade med fingerspetsarna på bordet.

»Ni måste ha överseende med den stackars unga flickan; hon befann sig i en svår, alldeles oförutsedd belägenhet.»

»Jag tänker inte visa det minsta överseende; jag är mycket ond — jag har blivit skamligt illa behandlad.»

»Jag tyckte det ringde», sade Holmes. »Mycket riktigt — jag hör steg i trappan. Om det ej kan lyckas mig att övertala er att se saken i ett mildare ljus, så ha vi här en advokat, som kanske skall ha bättre framgång.»

Han öppnade dörren och förde in en dam och en herre.

»Lord St. Simon, sade han, tillåt mig att presentera er för mr och mrs Francis Hay Moulton. Jag tror, att ni redan är bekant med den unga frun.»

Vid åsynen av de nya gästerna hade vår klient sprungit upp från sin plats och stod nu mycket rak med nedslagna ögon och handen vilande på bordet — en bild av sårad värdighet. Mrs Moulton hade hastigt gått fram till honom och räckt honom sin hand, men han fann likväl ej för gott att lyfta blicken. Och detta var kanske rätt lyckligt för hans beslut, ty han hade näppeligen kunnat motstå hennes bedjande anlete.

»Ni är ond, Robert», sade hon. »Nå ja — ni har ju ock all anledning därtill.»

»Det behövs inga ursäkter», sade lord St. Simon bittert.

»Å — jo — jag vet mer än väl, att jag behandlat er illa, och att jag bort tala med er, innan jag gav mig i väg; men jag var alldeles yr i huvudet — från det ögonblick jag såg Frank, visste jag verkligen inte, vad jag sade eller gjorde. Det är rent av underligt, att jag inte föll ned och svimmade rakt framför altaret.»

»Ni önskar måhända, mrs Moulton, att min vän och jag lämna rummet, medan ni förklarar sakens sammanhang för lord St. Simon?»

»Om jag får säga min mening», inföll den unge äkta mannen, »så tycker jag, att vi redan haft allt för