Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


otydlig röst visa: »gå förbi mig, men vänd dig sedan om!» Jag såg ner. Orden kunde endast ha kommit från den gamle mannen vid min sida, och likväl satt han där nu, slö och stirrande som förut, mager och skrynklig, krokig och böjd av ålder; en opiumpipa dinglade mellan knäna på honom, som hade han av ren utmattning låtit den falla ur händerna. Jag tog två steg framåt och såg mig sedan om, och jag behövde all min självbehärskning för att ej ge till ett rop av högsta förvåning. Han hade vänt sig så, att ingen mer än jag kunde se honom; hans gestalt hade blivit fyllig, hans rynkor voro försvunna, de glanslösa ögonen hade återfått liv och uttryck, och jag såg med häpnad, att den utmärglade gubben, som satt där vid elden och log åt min överraskning, var ingen annan än Sherlock Holmes. Han tecknade åt mig att komma närmare och återtog ögonblickligen, i det han vände sig mot de andra i rummet, sitt slöa, förslappade utseende.

»Holmes!» viskade jag. »Vad i himlens namn gör du i det här nästet?»

»Så tyst som möjligt», svarade han; »jag har goda öron. Om du ville vara så innerligt snäll och göra dig kvitt din försupne vän, skulle jag ofantligt gärna vilja tala litet med dig.»

»Jag har en droska i närheten.»

»Skicka då hem karlen i den. Du kan vara fullt säker på, att han inte rymmer — han är alldeles för slö för att hitta på några dumheter. Det vore också bra, om du ville skicka ett par rader med kusken och säga din hustru, att du förenat ditt öde med mitt. Om du vill vänta utanför, skall jag vara hos dig inom fem minuter.»

Det var alltid svårt att säga nej till Sherlock Holmes; hans sätt att framställa sin anhållan var så bestämt, så myndigt och befallande, att man ej kunde annat än lyda. Jag ansåg dessutom, att jag fullgjort det uppdrag, jag åtagit mig, när jag väl fått Whitney in i droskan; och jag hade ej någon högre önskan än den att än en gång få följa Sherlock Holmes på en av de äventyrliga expeditioner, som för honom tycktes vara ett verkligt livsvillkor. Inom ett par minuter hade jag skrivit en liten biljett till min hustru, betalt Whitneys räkning, lett den slöe, halvsovande mannen ut till droskan och sett honom åka sin väg i mörkret. Strax därefter vacklade en orkeslös gestalt ut från opiehålan, och jag gick gatan uppför vid Sherlock Holmes' sida. En ganska lång stund släpade han sig fram med böjd rygg och osäkra steg; så såg han sig omkring, rätade upp sig och brast ut i ett hjärtligt skratt.

»Jag antar, Watson», sade han, »att du i ditt stilla sinne tror mig ha börjat röka opium, såsom en liten omväxling mellan kokain-insprutningarna och andra små synder och laster, över vilkas fördärvliga inflytande du i egenskap av läkare ofta håller föreläsningar för mig?»

»Jag måste erkänna, att jag blev utom mig av häpnad över att se dig där.»

»Det blev jag ock, när jag fick se dig.»

»Jag gick dit för att söka efter en vän.»

»Och jag för att söka efter en fiende.»

»En fiende?»

»Ja — en av mina naturliga fiender eller kanske snarare ett av mina 'offer'. Kort sagt, Watson, jag håller på med en mycket intressant undersökning och hade hoppats, att i någon av de där förslöade uslingarnas osammanhängande rabbel få tag på ett och annat ord, som kunde hjälpa mig på spåren — sådant har hänt mig förr. Om jag blivit igenkänd i det där nästet, hade mitt liv ej varit mycket värt, ty jag har besökt det mer än en gång i och för egna angelägenheter, och