Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


den skurken till lascar, som äger det, har svurit mig oblidkelig hämnd. Det finns i det där huset en fallucka, som kunde berätta hemska sagor, om vad som under mörka nätter passerat genom densamma.»

»Åh! Du menar väl inte människokroppar?»

»Jo, jo, men, Watson, just människokroppar. Vi skulle vara miljonärer, om vi hade tusen pund för var stackars sate, som satt livet till i den där hålan. Det är den värsta mördarekula längs hela floden, och jag fruktar, att Neville St. Clair aldrig sluppit med livet därifrån. Men vårt åkdon borde vara här nu!»

Holmes stack bägge pekfingrarna i munnen och utstötte en gäll vissling, en signal, som ögonblickligen besvarades med en likadan; strax därefter hörde vi ljudet av vagnshjul, som hastigt närmade sig.

»Och nu, Watson», sade Holmes, när ett stor dogcart, från vars bägge sidolyktor ett klart sken föll över vägen, blev synlig, »nu kommer du väl med mig, eller hur?»

»Om jag kan vara till någon nytta.»

»Ja visst — en pålitlig kamrat är alltid till nytta. Och det är ens trogne krönikeskrivare också. I mitt rum på 'The Cedars' finnas två sängar.»

»The Cedars?»

»Ja, så heter mr St. Clairs villa. Jag bor där under den tid jag leder efterspaningarna.»

»Var ligger den där villan?»

»Nära Lee, i Kent. Vi ha dryga sju mil att färdas.»

»Men jag har ju ingen aning om den här saken.»

»Naturligtvis inte, men du skall snart få reda på allt. Hoppa upp bara! Ni behöver ej följa med, John. Här har ni ett par kronor. Jag kommer igen i morgon vid elvatiden. Ge mig tömmarna nu! Så där, ja!»

Han gav hästen ett litet rapp, och vi rullade med snabb fart genom en ändlös följd av mörka, tysta gator, vilka småningom blevo bredare; så passerade vi en med höga räckverk försedd bro, under vilken den dystra floden långsamt flöt fram. På andra sidan bron låg en andra vildmark av tegel och murbruk; tystnaden därinom avbröts endast av poliskonstaplarnas tunga, regelbundna steg och några nattsuddares sång och skrål. Stora, svarta moln seglade fram på himlavalvet; en och annan stjärna tindrade dunkelt genom rämnorna i molnen. Holmes satt alldeles tyst med huvudet nedsjunket mot bröstet; han tycktes fördjupad i tankar, under det jag var utom mig av nyfikenhet att få reda på, vilken hemlighet han nu åtagit sig att upptäcka, men likväl ej vågade störa honom med några frågor. Vi hade redan åkt flere mil och befunno oss nästan i stadens utkant, när han äntligen vaknade ur sina drömmar, ryckte på axlarna, och tände sin pipa — han såg ut, som om han varit nöjd med sig själv och säker på, att det beslut, han fattat, var det rätta.

»Du har stor förmåga att kunna tiga, Watson», sade han. »'Tystnadens gåva' gör dig ovärderlig som vän och kamrat. Du anar ej, hur härligt det är för mig, att ha någon att språka med emellanåt — mina egna tankar äro ej alltid angenäma. Jag satt och undrade på, vad jag skulle säga till den lilla söta människan, när vi komma fram.»

»Du glömmer, att jag inte vet, varom saken rör sig.»

»Jag hinner just berätta dig de viktigaste fakta, innan vi komma till Lee. 'Affären' förefaller ofantligt enkel, men jag kan inte få någon bestämd hållpunkt; det finns tillräckligt med ledtrådar, gu'bevars, men jag har inte lyckats få tag på den riktiga än. Jag skall nu klart och tydligt framlägga saken för dig, Watson; du kan möjligen se en ljusglimt, fast jag tycker allt ligger insvept i mörker.»

»Gå på då!»