Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Jag tror, att jag sett allt, som finns att se, mr Holder», sade han; »jag tjänar edra intressen bäst, om jag återvänder hem.»

»Men juvelerna, mr Holmes? Var äro de?»

»Det vet jag inte.»

Bankiren vred händerna.

»Jag får aldrig se dem igen!» utbrast han. »Och min son? Ni lät mig likväl hoppas — —»

»Min åsikt har på intet vis ändrats.»

»För Guds skull, säg mig då, vad det var för ett hemskt drama, som förra natten utspelades i mitt fredliga hem?»

»Om ni vill komma till mig i morgon mellan klockan nio och tio, skall jag försöka reda ut saken för er. Ni ger mig ju full myndighet att handla i ert namn och carte blanche med avseende på den summa pengar, jag får använda?»

»Jag skulle gärna ge hela min förmögenhet, om jag bara kunde få stenarna tillbaka.»

»Mycket bra; jag skall se till, vad jag kan göra. Farväl; det är möjligt, att jag skall bli tvungen komma hit igen i eftermiddag.»

Jag märkte tydligt på min väns sätt, att han redan var på det klara med saken, fast jag ju ej hade minsta aning om, till vilken slutsats han kommit. Flera gånger under vår hemfärd försökte jag så smått utforska honom, men han gled alltid in på något annat ämne, och jag uppgav i förtvivlan försöket. Klockan hade ännu ej slagit tre, då vi kommo hem. Sherlock Holmes gick genast in till sig och kom efter ett par minuter ut till mig igen; han var då klädd som en vanlig dagdrivare. Med sin uppslagna krage, blankslitna, illa medfarna rock, röda halsduk och snedgångna skor var han typen för en äkta »flanör».

»Jag tror det här duger», sade han och såg sig belåtet i spegeln. »Jag önskar bara, att du kunde följa med mig, Watson, men kanske det är bäst, du stannar hemma. Möjligt är ju, att jag fått upp rätt spår, men det kan också hända, att det är en lyktgubbe, som lockar mig — jag skall snart få veta vilket. Inom ett par lommar är jag här igen.»

Han skar en skiva av steken, som stod på buffén, lade in den mellan ett par tjocka brödstycken, stoppade den enkla måltiden i sin ficka och begav sig ut på sin expedition.

Jag hade just slutat dricka te, när han kom tillbaka; han var vid ovanligt gott lynne och svängde muntert i ena handen en gammal resårpjäxa, som han kastade bort i ett hörn, varefter han hällde i en kopp te åt sig.

»Jag tittade in, eftersom jag gick förbi», sade han; jag skall snart ge mig av igen?»

»Varthän?»

»Å — till andra sidan av Westend. Jag kommer kanske sent hem. Sitt inte uppe och vänta på mig, ifall jag dröjer länge.»

»Hur går det för dig?»

»Å — så där — ingenting att beklaga sig över just. Sedan jag sist såg dig, har jag varit ute i Streatham, men jag gick inte fram till villan. Det är ett 'nätt' litet problem — jag skulle inte gärna ha velat gå miste om det. Men nu får jag inte längre sitta här och prata; jag måste ta av mig den här föga tilltalande kostymen och förvandla mig till mitt eget hedervärda 'jag'.»

Av hans sätt kunde jag se, att han var nöjdare med sin lilla »utfärd» än hans ord antydde. Hans ögon glänste, och en lätt rodnad gav färg åt hans eljes bleka kinder. Han skyndade upp i sin sängkammare, och en