Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Nej — inte den allra minsta. Jag började misstänka, att han visste, vem som gjort den hemska gärningen — ville skydda honom eller henne — men nu är jag övertygad om, att han är lika okunnig om den saken som alla andra. Han är nog inte särdeles begåvad, men ser bra ut — har, tror jag, gott hjärta och god karaktär.»

»Jag beundrar just inte hans smak», sade jag, »om det verkligen är sant, att han inte vill gifta sig med en så förtjusande ung flicka som miss Turner.»

»Åhå — det är en historia för sig. Pojken är ursinnigt kär i henne, men för två år sedan, då han inte var torr bakom öronen och innan han riktigt kände flickan — hon hade hela fem år varit borta i pension — råkade den stackars idioten i klorna på en skänkmamsell i Bristol och lät locka sig till att ingå borgerligt giftermål med henne. Ingen har en aning härom och du kan nog inse, hur svårt det måtte ha varit för honom att ständigt bli uppmanad göra en sak, som han skulle vilja ge allt i världen för att göra, men som han vet han omöjligt kan. Det var ren förtvivlan, som kom honom att lyfta händerna mot himlen, när hans far vid deras sista möte ville tvinga honom att fria till miss Turner. Men han är ej i stånd att förtjäna sitt levebröd, och hans far, som enligt allas utsago var en mycket hård man, skulle alldeles ha förskjutit honom, om han fått reda på sanningen. Det var hos den här skänkmamsellen han tillbrakte de tre dagarna i Bristol; fadern visste ej var han var. Lägg den omständigheten på minnet — den är av stor betydelse. Emellertid är det intet ont, som ej har något gott med sig. Skänkmamsellen, som av tidningarna sett, att den unge herrn råkat illa ut och riskerar bli hängd, har skrivit till honom och sagt, att hon redan i många år varit gift med en hamnarbetare och att således intet verkligt band existerar dem emellan. Jag tror, att den lilla nyheten tröstade unge Mc Carthy för allt, vad han lidit.»

»Men om han är oskyldig, vem har då gjort det?»

»Ja, det är knuten — vem? Jag skall fästa din uppmärksamhet på två särskilda detaljer. Först, att den mördade hade stämt möte med någon nere vid sjön, och att denne någon ej var hans son, ty sonen var bortrest, och fadern visste ej, när han skulle komma hem igen. Sedan, att den mördade mannen ropade sitt 'Cooee!' innan han hade en aning om, att sonen kommit tillbaka. På dessa två punkter hänger hela sakens avgörande. Men låt mig höra din åsikt om George Meredith; de mindre viktiga detaljerna kunna vänta tills i morgon.»

Det blev, som Holmes förutsagt, intet regn; morgonen grydde, klar och molnfri. Klockan nio kom Lestrade och hämtade oss, och vi togo en vagn ut till Hatherley och Boscombe Pool.

»Vi ha fått viktiga nyheter i dag», anmärkte Lestrade. »Man säger, att mr Turner där uppe på herrgården är så sjuk, att det är fara för livet.»

»Han är rätt gammal, tror jag», sade Holmes.

»Omkring sextio år; men hans kraftiga konstitution har lidit av hans vistelse i kolonierna, och hans hälsa har på sista åren lämnat mycket övrigt att önska. Den här sorgliga händelsen har djupt gripit honom. Han var gammal god vän till mr Mc Carthy och dennes välgörare, tror jag; jag har nämligen hört sägas, att mr Mc Carthy ej betalade något arrende för Hatherley.»

»Är det möjligt! Det här var ju riktigt intressant!» inföll Holmes.

»Ja visst, högst intressant. Och han har även hjälpt honom på tusen andra sätt. Man talar överallt om mr Turners stora godhet mot sin gamle vän.»

»Jaså. Men förefaller det er inte litet besynnerligt,