Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


att denne mr Mc Carthy, som tycks äga föga av denna världens goda och som har mr Turner att tacka för så mycket, likväl kunde tala om sin sons giftermål med miss Turner, sin rike fars enda arvinge, och tala om saken på ett så tvärsäkert sätt som behövde sonen bara fria, för att allt skulle vara avgjort? Det är så mycket besynnerligare, som Turner var emot förslaget — hans dotter har själv talat om det. Kan ni inte dra några slutsatser av allt detta?»

»Nu ä' vi inne på kapitlet om slutledning och slutsatser», sade Lestrade och blinkade småslugt åt mig. »Jag tycker det är kinkigt nog ibland att ta i tu med fakta, mr Holmes, utan att ge sig ut på jakt efter teorier och fantasifoster.»

»Ni har rätt», svarade Holmes lugnt; »ni finner det vanligtvis svårt att ta i tu med fakta.»

»I alla händelser har jag då fått tag i ett faktum, som det tycks vara er omöjligt att inse och begripa», svarade Lestrade litet hetsigt.

»Och det skulle vara?»

»Det faktum, att mr Mc Carthy den äldre dog för sin sons, mr Mc Carthy den yngres, hand och att alla motsatta teorier äro idel månskensfantasier.»

»Månsken är i alla fall ljusare än dimma», sade Holmes skrattande. »Men om jag ej misstar mig, så ha vi Hatherley där till vänster.»

»Ta, det har vi.»

Arrendegården var ett långsträckt, rymligt tvåvåningshus med skiffertak och mossbelupna grå väggar. De nedfällda rullgardinerna och de höga skorstenarna, ur vilka ingen rök uppsteg, gåvo emellertid stället ett ödsligt utseende; det såg ut, som om tyngden av den nyss timade hemska händelsen ännu vilade över huset, Vi knackade på, och tjänstflickan visade oss på Holmes' begäran de stövlar, hennes husbonde burit den dag han mötte sitt tragiska slut, och likaledes ett par av sonens skodon, fast ej desamma, han nyttjat vid nämnda tillfälle. Sedan han omsorgsfullt mätt dem på sju eller åtta olika sätt, bad Holmes att bli förd ner på stallgården, och därifrån följde vi alla den stig, som leder till Boscombe Pool.

Sherlock Holmes var liksom förvandlad, när han »fått upp» ett sådant »slag», som detta. Den, som endast gjort bekantskap med den lugne tänkaren och logikern från Baker-Street, skulle ej ha känt igen honom. Hans anletsdrag fördystrades; ögonbrynen drogos tillsammans, så att de bildade två smala, svarta linjer, under vilka ögonen glänste skarpa, som blankt stål; han höll huvudet nedlutat, ryggen var böjd, och läpparna voro fast sammanpressade; ådrorna svällde till stora knutar på hans långa, magra hals. Hans näsborrar vidgades av jaktlust, och han var så upptagen av den sak, med vilken han var sysselsatt, att en fråga eller en anmärkning spårlöst gick honom förbi eller som svar framkallade endast en hastig, otålig fnysning. Med snabba, ljudlösa steg följde han den lilla gångstig, som genomskar ängen och över skogen förde till Boscombe Pool. Marken var fuktig och träskartad, och man såg spår efter många fötter både på stigen och på det korta gräset, som kantade densamma. Emellanåt påskyndade Holmes sina steg, emellanåt stod han alldeles stilla, och en gång gjorde han en liten sväng utåt ängen. Lestrade och jag gingo bakom honom; detektiven såg likgiltig och föraktfull ut, under det jag med stort intresse följde min väns rörelser, viss om, att även den obetydligaste av hans handlingar styrdes av tankar, riktade på ett bestämt mål.

Boscombe Pool, en liten med vass kantad, ungefär femtio meter bred insjö, är belägen på gränsen mellan arrendegården Hatherley och den rike mr Turners