Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


privata parkområde. Bakom skogen på sjöns bortersta strand kan man urskilja de röda tornspirorna på den store egendomsägarens slott. På den sida av sjön, som vetter åt Hatherley, är skogen mycket tät; mellan skogsbrynet och stranden ligger en ungefär tjugo steg bred gräsmatta. Lestrade visade oss platsen, där den mördades kropp blivit funnen, och marken var så mjuk och fuktig, att man ännu mycket väl kunde se stället, där den legat. På Holmes' spända anletsdrag och gnistrande ögon kunde jag märka, att han i det nedtrampade gräset såg mycket, som undgick oss. Han sprang hit och dit lik en jakthund, som söker ett »slag», och vände sig slutligen till Lestrade med orden:

»Varför gick ni ner i sjön?»

»Jag draggade litet i den med en räfsa; jag trodde, att jag skulle finna ett vapen eller något annat, som kunde leda oss på spår. Men hur i all världen — —?»

»Å — intet prat — det har jag ingen tid med. Er inåtvända vänstra fot har ju satt märken överallt. En blind höna kan se dem, och så ett, tu, tre, försvinna de ner i vassen. Ack, hur lätt skulle det inte ha gått, om jag varit här, innan alla de nyfikna människorna lik en stor buffelhjord störtade hit och trampade ner allt! Här ser ni, var grindvaktaren och de, som voro med honom, stått — de ha utplånat alla spår flere meter kring platsen, där den döde låg. Men jag har funnit tre särskilda märken efter en och samma fot.»

Han tog fram ett stort förstoringsglas, bredde ut sin regnkappa och lade sig raklång på densamma för att kunna se tydligare; hela tiden småpratade han, mer för sig själv än med oss.

»Här ha vi unge Mc Carthys fötter. Två gånger gick han långsamt, en gång sprang han så hastigt, att tåspetsarna gjort djupa märken, under det klacken ej alls synes. Det talar gott för hans vittnesmål. Han sprang när han fick se sin far ligga på marken. Här åter ha vi faderns fotspår; han har gått fram och tillbaka många gånger. Vad ha vi här? Å, märket efter sonens bösskolv, när han stod och talade med fadern. Och det här? Åhå! Vad är det här? Tåspetsar, tåspetsar! Och tvärt avskurna till på köpet — högst ovanliga skodon! De komma, de gå, de komma igen — naturligtvis för att hämta rocken. Varifrån kommo de väl?»

Han sprang fram och åter; ibland förlorade han spåret, ibland fann han det igen; på så sätt hunno vi fram till skogsbrynet och stodo snart i skuggan av en stor bok, det största träd i grannskapet. Holmes gick bakom det ståtliga trädet och kastade sig än en gång med ett litet utrop av tillfredsställelse ner på marken. En lång stund blev han liggande, vände på en massa nedfallna blad och torra grenar, samlade ihop något, som tycktes mig vara jord eller lera, och lade det i ett kuvert samt undersökte genom förstoringsglaset ej endast marken, utan ock trädets bark, så högt upp han kunde nå. En skarpkantad liten sten låg nersjunken i mossan; han tog upp den och undersökte den på det noggrannaste, varefter han stoppade den i fickan. Sedan gick han längs en liten gångstig genom skogen och stannade ej förrän han uppnått stora landsvägen, där alla spår upphörde.

»Det här fallet är ovanligt intressant», sade han slutligen, i det han återtog sitt naturliga sätt att vara. »Jag tror, att det grå huset där till höger måste vara grindstugan; jag ska' gå in och säga ett ord till Moran; det är ju ock möjligt, att jag skriver en liten biljett. Sedan kunna vi fara hem och äta lunch. Vill ni gå i förväg till vagnen; jag skall ej dröja många sekunder.»

Tio minuter senare sutto vi i droskan på väg till