Ross. Holmes visade oss den sten, han hittat i skogen.
»Den intresserar er kanske, Lestrade», sade han. »Se på den — det var med den, mordet förövades.»
»Jag ser inga märken.»
»Det finns inga.»
»Hur kan ni då veta, att det var den?»
»Gräset var ännu friskt under densamma — den hade bara legat ett par dar på det ställe, där jag fann den. Jag kunde inte upptäcka någon plats, varifrån den blivit tagen. Man har inte funnit något annat vapen.»
»Och mördaren?»
»Är en storväxt karl, vänsterhänt och halt på högra benet; han nyttjar tjockbottnade jaktstövlar och grå rock, röker indiska cigarrer, använder cigarrmunstycke och bär en slö pennkniv i fickan. Det finns flere andra kännemärken, men dessa äro allt, vad vi behöva.»
Lestrade skrattade.
»Jag fruktar för, att jag trots dessa upplysningar likväl måste förhålla mig tvivlande», sade han. »Teorier äro nog goda att ha, men dem bryr sig en klok och förslagen britisk jury inte om.»
»Nous verrons», svarade Holmes lugnt. »Fortsätt ni bara att arbeta efter er metod, Lestrade; jag skall följa min. Jag har mycket att göra i eftermiddag och reser troligen tillbaka till London med kvälltåget.»
»Och lämnar saken i sticket?»
»Nej, den är avslutad.»
»Men hemligheten?»
»Är utredd.»
»Vem är då den skyldige?»
»Den herre, jag nyss beskrivit.»
»Men vem är han?»
»Det kan ju inte vara svårt att få reda på. Trakten är inte särdeles tätt befolkad.»
Lestrade ryckte på axlarna.
»Jag är en praktisk karl», sade han, »och jag kan verkligen inte åtaga mig att gå omkring i bygden ock leta efter en vänsterhänt, halt herre. Jag skulle bli en visa i hela Scotland Yard.»
»Som ni själv vill», svarade Holmes lugnt. »Jag har sökt hjälpa er på traven. Här bor ni ju? God middag! Jag skall låta höra av mig, innan jag reser.»
Sedan vi låtit Lestrade stiga av, där han bodde, fortsatte vi till hotellet, där vår lunch redan var framdukad. Holmes var tyst och tankfull; hans dystra ansiktsuttryck tydde på, att han råkat i någon klämma ock ej rätt visste, vad han skulle göra.
»Hör på, Watson», sade han, när bordet var avdukat; »gör mig den tjänsten och slå dig ner i den här länstolen, så får jag prata litet allvar med dig. Jag vet inte hur jag bör handla, och skulle sätta värde på ett gott råd. Tänd en cigarr, och låt mig framlägga saken för dig.»
»Mer än gärna.»
»Jo, ser du, i unge Mc Carthys berättelse finnas två detaljer, som genast fängslade både din och min uppmärksamhet, fast de hos mig talade till hans förmån, hos dig tvärtom. Den ena var det faktum, att hans far skulle ha ropat 'Cooee!', innan han ännu sett honom; den andra var den döendes häntydan på en ratt. Han mumlade flera ord, ser du, men sonen uppfångade inte mer än detta. Vi måste ta dessa detaljer som utgångspunkt och vilja till en början antaga, att den unge mannens vittnesmål är bokstavligen sant.»
»Vad skulle det där 'Cooee!' då betyda.»
»Det var tydligen ej menat åt sonen — han trodde ju, att denne var i Bristol. Det var en ren tillfällighet,
