historien om Paradol-kammaren; äventyret med Amatör-tiggare-sällskapet, som i ett av de stora möbelmagasinens källare hade en luxuöst inredd klubblokal; de fakta, som äro förbundna med den engelska barken »Sophy Andersons» försvinnande; Grace Patersons sällsamma äventyr på ön Uffa och slutligen förgiftningshistorien i Camberwell. I det sistnämnda fallet lyckades Sherlock Holmes, som man kanske minns, genom att dra upp den dödes ur, bevisa, att detta blivit uppdraget två timmar förut, och att den döde således gått till sängs senare än man trott — en slutsats, som i hög grad inverkade på den vändning saken tog. Alla dessa upplevelser skall jag måhända en gång framdeles berätta; men ingen av dem har att bjuda på så säregna detaljer, som den egendomliga kedja av omständigheter, jag nu ämnar beskriva.
Vi befunno oss i sista veckan av september, och höstdagjämningsstormarna rasade med ovanlig häftighet. Hela dagen hade vinden tjutit och regnet piskat på rutorna; till och med de, som bodde i själva hjärtat av London voro tvungna att under några ögonblick frigöra sitt sinne från det dagliga livets enahanda och erkänna tillvaron av de obesegrade, elementära krafter, vilka tvärs genom civilisationens stängsel och galler ryta mot människorna likt vilddjur i bur. Mot kvällen tilltog stormen i våldsamhet och vinden for tjutande upp och ner genom skorstenspiporna. Sherlock Holmes satt i sin länstol vid brasan och ordnade tyst sina anteckningar i en del brottmål, under det jag ej långt från honom var så fördjupad i läsningen av en av Clark Russells spännande sjömanshistorier, att vindens tjut småningom tycktes blanda sig med texten och regnets skvalande förvandlas till havsvågornas brus. Min hustru var på besök hos sin tant, och under ett par dar bebodde jag än en gång mina gamla ungkarlsrum vid Baker-Street.
»Å», sade jag med en blick på min kamrat, »det ringde bestämt. Vem kan det väl vara? Väntar du besök av någon vän.»
»Med undantag av dig har jag ingen», svarade han. »Och mina bekanta komma sällan hit.»
»En klient då, möjligen?»
»I så fall gäller det något viktigt. Det är nog ingen småsak, som förmår en människa att ge sig ut i sådant väder och så här sent på kvällen. Men antagligen är det någon av värdinnans gamla skvallersystrar.»
Sherlock Holmes hade emellertid orätt i sitt antagande, ty snart hörde vi steg i trappan och en sakta knackning på dörren. Holmes sträckte ut sin långa arm och vände lampan så, att dess ljus föll på den tomma länstol, där den besökande skulle komma att ta plats, under det han själv befann sig i skuggan.
»Kom in!» ropade han så.
Den inträdande var en ung man, på sin höjd ett par och tjugo år gammal; han var prydligt, nästan elegant klädd och hade något fint och distingerat i sin hållning. Hans drypande våta paraply och långa, av fuktighet glänsande gummirock vittnade om det oväder, som rasade utomhus. Han såg sig ängsligt omkring, och jag märkte, att han var blek och trött och att hans ögon hade ett djupt bekymrat uttryck.
»Jag ber er om ursäkt», sade han, i det han satte på sig sin guldbågade pince-nez; »jag hoppas, att jag ej stör er för mycket. Jag är rädd för, att jag lämnar synliga märken av ovädret på ert fina golv.»
»Giv mig rocken och paraplyn», sade Holmes. »jag hänger upp dem därborta på kroken; de torka snart nog. Ni har kommit sydväst ifrån, ser jag.»
