kunna komma. Vi måste gå ut från det antagandet, att överste Openshaw hade något viktigt skäl för att lämna Amerika. En man av hans ålder tycker i allmänhet ej om att alldeles ändra sina vanor och utbyter ej gärna Floridas härliga klimat mot det tysta livet i en liten engelsk landsortsstad. Den stora tillbakadragenhet, i vilken han levde i sitt hemland, inger mig den tanken, att han var rädd för någon eller något, och så kunna vi antaga att det var fruktan för någon eller något, som drev honom från Amerika. Vad eller vem det var, som ingav honom denna fruktan, lära vi känna genom att studera hotelsebreven, vilka såväl han själv som hans arvingar fingo mottaga. Lade du märke till stämplarna på breven?»
»Ja, det första var från Pondicherry, det andra från Dundee, det tredje från London.»
»Från östra London, ja. Vad säger den omständigheten dig?»
»Alla tre städerna äro stora hamnstäder. Brevskrivaren befann sig ombord på ett fartyg.»
»Alldeles riktigt. Vi ha redan en ledtråd. Det finns intet tvivel — den som skrivit breven var ombord på ett fartyg. Låt oss nu ta en annan omständighet i betraktande. I det fall, då brevet kom från Pondicherry förflöto sju veckor mellan hotelsen och dödsfallet; när det blivit avsänt från Dundee var mellantiden endast tre eller fyra dagar. Vad säger du om det?»
»Att det är längre till Pondicherry än till Dundee.»
»Ja, men brevet behövde ju ock längre tid att hinna fram.»
»Då förstår jag inte orsaken.»
»Vi kunna ju antaga, att fartyget, på vilket mannen — eller männen — befann sig, var ett segelfartyg. Det ser ut, som om de skickade sina egendomliga varnings- eller hotelsebrev, innan de själva lyfte ankar — du ser, hur snabbt handlingen följde på hotelsen, när brevet kom från Dundee. Om de begivit sig från Pondicherry med ångbåt, skulle de ha anlänt till England nästan samtidigt med sitt brev. Men vi veta, att det fanns en mellantid av sju veckor, och jag tror, att dessa sju veckor representera skillnaden mellan den tid, en postångare behöver och den, ett segelfartyg fordrar för att tillryggalägga samma avstånd — den förre medförde brevet, det senare den, som skrivit det.»
»Det är möjligt.»
»Mer än så — det är troligt. Och nu inser du väl, hur viktigt det är, att man genast tar i tu med saken och även varför jag förmanade unge Openshaw att vara försiktig och på sin vakt. Slaget har alltid fallit vid slutet av den tid, som behövts för att tillryggalägga avståndet mellan den ort, varifrån brevet avsänts, och London. Det sista brevet är stämplat i själva London, och vi ha således ingen tid att förlora.»
»Store Gud!» utbrast jag. »Vad kan den väl betyda, denna obarmhärtiga förföljelse?»
»De papper, som befunno sig i Openshaws ägo, äro tvivelsutan ytterst viktiga för den person eller de personer, som äro på segelfartyget. Jag är böjd för att tro, att de äro flere. En ensam människa kunde ej ha begått två mord på ett sådant sätt, att domstolen förklarade det var olyckhändelse. Det måste finnas flere sammansvurna och dessa måste vara beslutsamma, handlingskraftiga män. Sina papper vilja de ha, i vems ägo de för dem dyrbara dokumenten än befinna sig. Och på detta sätt upphör bokstäverna 'K. K. K.' att beteckna en ensam individ — de bli ett hemligt sällskaps igenkänningstecken.»
»Vilket hemligt sällskap?»
