Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


KRYMPLINGEN

Ett par månader efter mitt giftermål satt jag sent en sommarkväll i lugn och ro hemma i mitt rum, rökte min pipa och halvsov över en roman; jag hade hela dagen haft mycket att göra och var ganska trött. Min hustru hade redan gått och lagt sig; tjänarna likaledes. En stund förut hade jag hört ytterdörren riglas och bommas. Slutligen reste jag på mig, knackade askan ur pipan och ämnade gå till kojs. I detsamma hördes en häftig ringning på dörrklockan.

Jag såg på bordstudsaren — den visade en kvart över tolv. Så sent kom ju ingen på besök; alltså måste det vara ett sjukbud; kanske skulle jag bli tvungen att vaka hela natten. Med en ingalunda välvillig min gick jag ut och öppnade dörren. Till min ytterliga förvåning var det Sherlock Holmes, som stod på trappan.

»God afton, Watson», sade han, »jag hoppades nästan att finna dig uppe, fast det är så sent.»

»Kom in, för all del, min käre vän!»

»Du ser helt häpen ut, och det undrar jag ej det minsta på. Men du tycks ock erfara en viss lättnad, inte sant? Hm! Du röker alltjämt den där Arcadia-blandningen, du hade som ungkarl, märker jag; man kan ej misstaga sig på askan. Och lätt är det att se, Watson, att du varit militär; ingen kommer att ta dig för en 'fullblods-civilist', så länge du behåller din gamla vana att stoppa näsduken upp i ärmen. Kan jag få stanna här i natt?»

»Med största nöje.»

»Du sade mig en gång, att du alltid kan ta emot en herre, och jag ser, att du för tillfället inte har någon gäst. Det säger mig din klädhängare.»

»Det vore riktigt roligt, om du ville stanna!»

»Tack, min hedersvän! Jag lägger alltså beslag på den ena hattpinnen. Ledsamt se, att du haft arbetare i huset — det tyder inte på något gott! Väl inte dräneringsrören, hoppas jag?»

»Nej — gasen.»

»Jaså — ja, karlen har satt sina spikbeslagna klackar i din linoleumsmatta, just där ljuset nu faller. Nej tack — ingen supé! Jag åt litet nere på Waterloo-stationen, men jag skall gärna röka en pipa i ditt sällskap, om du inte är alltför trött och sömnig.»

Jag räckte honom min tobakspung; han slog sig ner mitt emot mig och rökte en stund utan att säga ett ord. Jag var fullt säker på, att endast saker av högsta vikt förmått honom att så sent på natten uppsöka mig, och väntade tåligt, tills han skulle bryta tystnaden.

»Jag ser, att du har en hel massa patienter just nu», sade han slutligen och såg ganska skarpt på mig.

»Ja, jag har haft ovanligt mycket att göra i dag», svarade jag. »Nog tycker du, att jag är mer än lovligt enfaldig», tillade jag, »men hur du kan veta, att min tid varit strängt upptagen de här sista veckorna, det begriper jag verkligen inte.»

Holmes skrattade belåtet.

»Jag känner ju ganska väl till dina vanor, Watson», sade han. »När du har litet att göra, går du till fots — har du många sjuka att se till, så tar du en droska. Och som jag ser, att dina skor, som du tydligen ej bytt