Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


skådeplatsen för det hemska dramat blev ytterst sorgfälligt undersökt.

»Orsaken till den gamle veteranens död tycktes vara ett i bakhuvudet befintligt, omkring två tum långt, ganska djupt sår, tillfogat medels något tungt, slött vapen. Detta tillhygge var ej svårt att få reda på. Nära intill den dödes kropp fann man en sällsamt formad klubba av hårt, utskuret trä och försedd med handtag av ben. Översten ägde en större vapensamling, hemförd från de olika länder, i vilka han haft tjänstgöring, och polisen antog, att klubban tillhört denna hans skatt. Tjänarna säga sig visserligen ej ha sett klubban förr, men i ett hem, fullt av så många dyrbara, sällsynta ting, kan den ju ha undgått deras uppmärksamhet. Polisen fann eljest ingenting av vikt i rummet. Som ett egendomligt faktum kvarstod dock den omständigheten, att man ej lyckades upptäcka den saknade nyckeln, varken hos mrs Barclay, hos översten eller på något ställe i rummet. Dörren måste brytas upp av en låssmed från Aldershot.

»Sådan var sakernas ställning, Watson, när jag i tisdags morgse på begäran av major Murphy reste ner till Aldershot för att hjälpa polisen med efterspaningarna. Du måste medge, att problemet redan då erbjöd åtskilligt av intresse, men mina undersökningar visade mig snart, att det i själva verket var vida egendomligare och mer invecklat än man till en början förmodat.

»Innan jag började undersöka rummet, förhörde jag tjänarna, men lyckades ej i ljuset framdraga andra fakta, än dem jag redan omtalat. Endast en ny detalj av intresse omnämndes av Jane Stewart, husjungfrun. Du minns, att hon, när hon hörde sitt husbondfolk i häftig dispyt, gick ner och hämtade de andra tjänarna. Hon säger nu, att under det hon ensam stod och väntade vid dörren, de inne i rummet varande talade så lågt, att hon ej kunde urskilja orden; det var tonfallet i deras röster, som sade henne, att de blivit ovänner. När jag emellertid hårt ansatte henne med frågor, sade hon sig hava hört sin matmor två gånger upprepa ordet: 'David'. Denna punkt är av stor betydelse, enär den ger oss en aning om orsaken till den plötsliga tvisten. Översten hette, som du kanske kommer ihåg, James.

»Det fanns också en omständighet, som gjort djupt intryck på såväl polisen som tjänstfolket, och det var uttrycket i överstens ansikte. Enligt allas samstämmiga berättelse voro den dödes anletsdrag ohyggligt förvridna av fruktan och fasa. Mer än en person svimmade vid deras åsyn, så onaturligt hemska och förskräckliga voro de. Man kan med säkerhet antaga, att han förutsett sitt öde och att detta injagat honom den, yttersta skräck. Detta passar naturligtvis bra in med polisens antagande, om det är så, att översten kunde ha sett sin hustru göra ett försök att mörda honom. Och det faktum, att såret befinner sig på bakhuvudet gör ingenting till saken: han kan ju ha vänt sig bort för att undgå slaget. Den stackars damen själv har ej kunnat lämna minsta upplysning om förhållandet; hon har fått akut hjärninflammation och är alldeles otillräknelig.

»Av polisen fick jag veta, att miss Morrison, som om kvällen varit i mrs Barclays sällskap, ej hade minsta aning om orsaken till det dåliga lynne, hennes väninna vid hemkomsten visat.

»Sedan jag samlat ihop alla dessa fakta, Watson, slog jag mig i ro med min pipa och försökte skilja de omständigheter, som voro av ingripande betydelse, från dem, som endast voro rent tillfälliga. Den viktigaste och betydelsefullaste punkten i historien var utan all