Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


tillbaka i sällskap med en herre, som jag genast såg ej kunde vara någon annan än hans bror.

Mycroft Holmes var betydligt längre och tjockare än Sherlock. Han var alldeles ovanligt korpulent, men trots sin fetma hade ansiktet bibehållit något av den skärpa i uttrycket, som var så karaktäristisk för hans bror. Hans ögon, som voro av en egendomlig ljusgrå färg, tycktes alltid äga den frånvarande, inåtvända blick, som jag märkt hos Sherlock endast när han till det yttersta ansträngde sin observationsförmåga.

»Det var roligt att träffa er, doktor Watson», sade han och räckte mig en stor, bred hand, som påminde om framfenan hos en säl. »Jag hör överallt talas om Sherlock, sedan ni blivit hans krönikeskrivare. A propos, Sherlock, jag trodde du skulle hälsat på mig förra veckan angående den där Manor House-affären. Jag gissade, att du tagit dig vatten över huvudet och behövde råd.»

»Nej», sade min vän småleende, »jag kunde reda mig själv.»

»Det var Adams, naturligtvis?»

»Ja, det var Adams.»

»Det var jag säker på ända från början.»

De bägge bröderna slogo sig ner vid det stora utbyggda fönstret.

»Detta är rätta stället för den, som vill studera sina medmänniskor», sade Mycroft. »Se, sådana utmärkta typer! Titta på de två karlarna, som komma gående därborta, till exempel!»

»Biljardmarkören och den andre, som går bredvid honom?»

»Ja, visst. Vad har du att säga om den senare?»

De två fotgängarna hade stannat mitt framför vårt fönster. Några små kritfläckar bredvid den enes västficka voro de enda tecken till biljardspel jag kunde upptäcka. Den andre var en liten mörklagd karl med hatten på nacken och en mängd paket under armen.

»En gammal soldat, ser jag», sade Sherlock.

»Och en, som nyss fått avsked», tillade hans bror.

»Har tjänat i Indien, märker jag.»

»Och har varit underofficer.»

»Artillerist, inbillar jag mig», sade Sherlock.

»Är änkling.»

»Men har ett barn.»

»Ett barn? Flere, ser du väl, min gosse lille.»

»Å, seså!» utbrast jag skrattande, »det här går litet för långt.»

»Det måtte väl inte vara svårt att se», svarade Holmes, »att en karl med sådan hållning, så befallande ansiktsuttryck och så solbränd hy är en underofficer, som nyss hemkommit från Indien.»

»Och att det ej är längesedan han lämnat tjänsten bevisas av det faktum, att han alltjämt begagnar 'krigsstövlar', som folket kallar dem», anmärkte Mycroft.

»Han går inte som en kavallerist, men han har burit sin huvudbonad på sned — hyn är betydligt ljusare på ena sidan av pannan än på den andra. Han är för tung för att vara sappör; alltså är han artillerist.»

»Och hans djupa sorgdräkt säger oss ju, att han förlorat någon, som stått honom mycket nära. Det faktum, att han varit ute och gjort uppköp, tyder på att han mist sin hustru. Han har köpt leksaker åt barn, ser ni väl; skramlan visar oss, att ett av dessa är mycket litet. Hustrun har troligen dött i barnsäng. Bilderboken, som han bär under armen, kommer mig att tro, att det även finns ett äldre barn.»

Jag började förstå, vad min vän menade, när han sade, att hans bror ägde ännu större observationsförmåga än han själv. Han såg på mig och smålog. Mycroft tog sig en pris ur en fin sköldpaddssnusdosa och