Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Kolos!» sade han. »Låt vara så länge — det ger snart med sig.»

Vi tittade in och sågo, att det enda sken som upplyste rummet kom från en dunkel, blå flamma, vilken uppsteg ur en liten mitt på golvet placerad mässingstrefot, där en blek, svag, darrande ljuskrets bildats. Längst in i skuggan urskiljde vi tvenne gestalter, som sutto hopkrupna invid väggen. Genom den öppna dörren trängde förskräckliga, giftiga dunster, som kommo oss att hosta och kippa efter andan. Holmes gick ännu en trappa upp, hämtade frisk luft i sina lungor och rusade sedan åter in i rummet, där han slog upp ett fönster på vid gavel och slängde trefoten ner i trädgården.

»Om ett par minuter kunna vi gå in», flämtade han, när han kom ut till oss. »Vi måste ha tag i ett ljus. Jag tror inte, att det skall lyckas oss få eld på en tändsticka i den där atmosfären. Håll ljuset intill dörren, Mycroft, så ska' vi försöka få ut dem. Nu!»

Vi rusade in och släpade de stackars förgiftade männen ut på trappavsatsen. Bägge två voro fullkomligt medvetslösa med svartblå läppar, svullna ansikten och utstående, blodsprängda ögon. Deras anletsdrag voro så förvridna, att vi endast tack vare det svarta skägget och den lilla »satta» figuren lyckades känna igen den grekiske tolken, med vilken vi ett par timmar förut sammanträffat på Diogenes-klubben. Hans händer och fötter voro omlindade med starka rep, och över ena ögat bar han märke efter ett häftigt slag.

Den andre mannen, som också var fjättrad, var en ung karl, men liknade fullkomligt ett skelett; hans ansikte var på det mest groteska sätt överklistrat med en massa häftplåsterremsor. Han hade upphört att jämra sig, och en blick på honom sade mig, att åtminstone för honom vår hjälp kommit för sent. Mr Melas levde emellertid ännu, och inom mindre än en timme hade jag, tack vare flitigt användande av ammoniak och konjak, den tillfredsställelsen att se honom öppna sina ögon och den glädjen veta, att min hand dragit honom tillbaka från den mörka dal, dit alla stigar leda.

Den historia, han berättade oss, var helt enkel och gjorde ej annat än bestyrkte våra antaganden. När den gamle herrn kommit upp på hans rum, hade han genast tagit en revolver ur fickan och genom hotelser om ögonblicklig död förmått mr Melas att för andra gången följa med. Den lille nervöst fnittrande skurken hade utövat ett nästan hypnotisk inflytande på den stackars tolken; denne kunde ej tala om honom utan att blekna och darra. Han hade hastigt blivit förd till Beckenham och hade måst tjänstgöra som tolk vid en andra intervju, vida mer dramatisk än den första. De bägge engelsmännen hade hotat sin fånge med ögonblicklig död, om han ej genast uppfyllde deras begäran. Slutligen hade de, när de funno honom otillgänglig för såväl böner som hotelser, kastat honom ner i sin fängelsehåla igen. Sedan de därefter förebrått mr Melas hans förräderi, vilket de genom tidningsannonserna fått reda på, fällde de honom medels ett våldsamt slag av en käpp till marken; han hade förlorat medvetandet och vaknat till besinning först då han fann oss vid sin sida.

Sådant var den grekiske tolkens märkvärdiga äventyr, över vilket fullkomligt ljus ej ännu blivit spritt. Genom att sätta oss i förbindelse med den herre, som besvarat annonsen, fingo vi veta, att den olyckliga flickan tillhörde en rik och ansedd familj i Grekland och hade varit på besök hos vänner i England. Hos dessa hade hon gjort bekantskap med en ung man vid namn Harold Latimer, som tycktes ha vunnit ett