Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


berätta dig alltsammans. Jag har just tillfrisknat från en häftig hjärnfeber, som i nio veckor hållit mig fängslad vid sängen, och är ännu långt ifrån stark. Tror du, att du skulle kunna övertala din gode vän, mr Sherlock Holmes, att följa med dig hit? Jag skulle gärna vilje höra hans åsikt om saken, fastän myndigheterna förklara, att ingenting mer kan göras. Försök att få honom med dig hit så snart som möjligt! Var minut förefaller mig som en timme under den här förskräcklig, oron och spänningen. Säg honom, att orsaken till att jag ej långt före detta sökt hans råd och hjälp ej är den, att jag ej uppskattade hans talanger, utan den, att jag allt sedan olyckan drabbade mig varit från förståndet. Nu är jag fullt redig igen, men vågar av fruktan för ett recidiv, ej anstränga mina tankar för mycket. Jag är ännu så svag, att jag, som du ser, ej kan skriva själv utan måste begagna mig av en sekreterare. Försök att få din vän med dig hit!
Din gamle vän och skolkamrat
Percy Phelps»

Det fanns i detta brev något, som gjorde mig helt rörd; den gång på gång upprepade bönen om Sherlock Holmes' hjälp lät så ängslig och ömklig. Jag kände mig så gripen av medlidande, att jag skulle ha sökt efterkomma min stackars barndomsväns begäran, även om saken erbjudit stora svårigheter; men nu visste jag ju, att Holmes av kärlek till sin konst alltid var lika redebogen att lämna sin hjälp, som hans klienter ivriga att mottaga den. Min hustru hyste liksom jag den åsikten, att man utan en minuts uppskov borde framlägga saken för Holmes, och följaktligen befann jag mig en timme efter frukosten än en gång i mina gamla rum vid Baker Street.

I nattrock och tofflor satt Holmes vid sitt arbetsbord och sysslade ivrigt med kemiska undersökningar. En stor retort kokade i vild fart över en Bunsen-brännares blå flamma, och de distillerade dropparna kondenserades i ett tvålitermått. Min vän såg knappt upp, när jag kom in, och som jag förstod, att undersökningen var av vikt, slog jag mig ner i en länstol och väntade. Han tog med sitt droppglas litet av innehållet i ett par på bordet stående flaskor och gick slutligen med provröret och den däri befintliga lösningen fram till fönstret. I högra handen höll han en liten bit lakmuspapper.

»Du kommer just i avgörandets stund, Watson», sade han. »Om det här papperet bibehåller sin färg, är allt i sin ordning; blir det rött, gäller det en människas liv.» Han doppade pappersremsan i provröret, och den antog ögonblickligen en mörk, smutsigt röd färgton. »Jaha! Det tänkte jag just!» utbrast han. »Inom ett par minuter skall jag stå till ditt förfogande, Watson. Tobaken ligger i den ena av de turkiska tofflorna därborta.»

Han tog en penna och skrev ut åtskilliga telegram, som han gav betjäntpojken. Sedan kastade han sig ner i länstolen mitt emot mig och drog upp benen så högt, att han kunde knäppa händerna om knäna.

»Ett helt vanligt litet mord», sade han. »Jag hoppas du har något bättre att bjuda på. Du är brottets stormfågel, Watson. Vad är det fråga om?»

Jag räckte honom brevet, som han med den allra största uppmärksamhet studerade.

»Det säger oss just inte särdeles mycket», anmärkte han.

»Egentligen ingenting alls.»

»Och likväl är stilen ganska intressant.»

»Men den är inte hans, som du vet.»

»Mycket sant. Det är en kvinna, som skrivit brevet.»