Den lysande framgång, hans bemödanden rönte, kunde likväl ej rädda honom från en reaktion efter de oerhörda ansträngningarna, och vid den tidpunkt, då hela Europa genljöd av hans namn och golvet i hans rum fotshögt var betäckt med lyckönskningstelegram, fann jag honom vara ett rov för den djupaste nedslagenhet. Till och med medvetandet om att han lyckats, där tre länders förenade polismakt ej uträttat någonting, och att han överlistat Europas skickligaste svindlare, förmådde ej rycka honom ur hans apati.
Efter tre dagar voro vi åter vid Baker Street, men jag insåg tydligt, att min vän behövde luftombyte, och tanken på att under vårens härligaste tid tillbringa en vecka på landet var särdeles lockande även för mig. Min gamle vän, överste Hayter, som jag under afghanska fälttåget skött för en svår sjukdom, hade nu hyrt sig en villa nära Reigate i Surrey och hade ofta bett mig komma och hälsa på honom. Sista gången vi råkats hade han tillagt, att om min vän ville följa med, skulle han bli mycket välkommen. Litet diplomati var av nöden, men när Holmes hörde, att översten var ungkarl och att han skulle få njuta sin fulla frihet, gick han in på mitt förslag; en vecka efter vår ankomst från Lyon befunno vi oss således under överstens gästfria tak. Hayter var en präktig gammal soldat, som sett mycket av världen; han fann snart, att Holmes och han själv hade många gemensamma intressen.
Samma kväll vi anlänt sutto vi efter middagen i överstens arbetsrum; Holmes låg och vilade sig på soffan, Hayther roade sig med att visa mig sin lilla samling skjutvapen.
»A propos», sade vår värd helt plötsligt, »jag skall ta en av de här pistolerna med mig, när vi gå till sängs, i händelse vi skulle bli alarmerade.»
»Alarmerade?» upprepade jag frågande.
»Ja, vi ha haft det litet oroligt här alldeles nyss. Förra måndagen gjorde man inbrott hos gamle mr Acton, en av magnaterna här i trakten. Skadan var inte stor, men tjuvarna äro ännu på fri fot.»
»Någon ledtråd?» frågade Holmes och kastade en skarp blick på översten.
»Inte den minsta. Men affären är ju ingenting att tala om — ett av våra vanliga små 'landsortsbrott' — den tycks efter allt vad ni nu senast uträttat på kontinenten ej vara värd er uppmärksamhet, mr Holmes.»
Holmes gjorde en lätt rörelse med handen liksom för att avvärja komplimangen, men hans leende visade, att den behagat honom.
»Fanns där några intressanta detaljer?»
»Det tror jag inte. Tjuvarna letade igenom hela biblioteket, men fingo ej mycket för sitt besvär. De vände upp och ned på hela rummet, undersökte skåp och byrålådor med det resultat, att hela deras byte blev en gammal volym av Popes 'Homerus', två nysilverljusstakar, en brevpress av elfenben, en liten barometer och ett nystan segelgarn.»
»Det var då ett bra lustigt urval!» utbrast jag.
»Å — de där herrarna lade tydligen beslag på vad de först och bäst kommo åt.»
Holmes lät höra en sakta »grymtning».
»Polisen borde kunna göra något av det där», sade han. »Ser ni inte, att det är alldeles tydligt — —»
Jag höll upp ett varnande och hotande pekfinger.
»Du har kommit hit för att vila, min käre vän! Giv dig för Guds skull inte in på ett nytt problem så länge dina nerver äro komplett i trasor.»
Holmes ryckte på axlarna och kastade en komiskt undergiven blick på översten, varefter samtalet gled in på andra, mindre farliga ämnen.
