Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Det är nog för sent.»

»Visst inte. Det här tåget stannar i Canterbury, och det är vanligen minst en kvarts timmes väntan, innan båten går. Han hinner säkert upp oss i Dover.»

»Man skulle kunna tro, att det är vi, som äro de brottsliga. Låt oss ställa om, att han blir arresterad vid framkomsten.»

»Då vore dessa tre månadernas arbete förgäves. Vi skulle nog fånga den största fisken, men alla de små skulle slingra sig ur nätet. Om måndag ha vi dem allihop i vårt våld. Nej — vi få ej tänka på arrestering.»

»Vad ska' vi då göra?»

»Stiga ur i Canterbury.»

»Och sedan?»

»Sedan resa vi ner till Newhaven och därifrån över till Dieppe. Moriarty kommer än en gång att göra detsamma, som jag skulle ha gjort. Han fortsätter till Paris, tar märke på vårt gepäck och passar i två dar på vid utlänningsbyrån. Under tiden ska' vi skall oss ett par nattsäckar, uppmuntra industrin i de länder, genom vilka vi färdas, och i lugn och ro bege os till Schweiz över Luxemburg och Basel.»

Jag är alltför van vid resor för att känna mig misslynt, om mitt resgods råkar på avvägar, men jag medger, att jag var förargad över att nödgas leka »kurra gömma» med en karl, vars liv var en kedja av de skamligaste förbrytelser. Det var emellertid tydligt, att Holmes förstod situationen bättre än jag. Vi stego följaktligen av i Canterbury, och fingo där veta, att vi måste vänta en timme, innan tåg avgick till Newhaven.

Jag stod ännu och tittade litet modstulet efter den bortilande resgodsvagnen, i vilken min garderob låg förvarad, då Holmes drog mig i armen och pekade upp åt linjen.

»Det dröjde inte länge, som du ser», sade han.

Långt bort bland de Kentiska skogsdungarna steg en liten svag rökpelare mot höjden. En minut senare sågos ett lokomotiv och en enda järnvägsvagn i full fart ila fram mot stationen. Vi hade knappt tid att gömma oss bakom en stapel resgods, förrän extratåget med buller och bång rusade förbi oss, insvepande oss i ett moln av rök och ånga.

»Där for han i väg», sade Holmes och kastade en blick efter vagnen, som under häftiga skakningar rusade fram över de varandra korsande skenorna. »Vår väns begåvning har likväl gränser. Det skulle ha varit en mästerkupp, om han dragit samma slutsatser som jag och handlat därefter.»

»Och vad tror du han skulle gjort, om han hunnit upp oss?»

»Tvivelsutan hade han han fallit mig i avsikt att bringa mig om livet. Men den saken ska' vi väl bli två om! Frågan är nu, om vi litet i förtid ska' äta vår lunch här, eller utsätta oss för att svälta, tills vi komma till Newhaven.»




Sent på natten anlände vi till Brüssel, där vi stannade två dagar, varefter vi fortsatte till Strassburg. Tidigt måndag morgon hade Holmes telegraferat till polisen i London, och om kvällen funno vi svaret väntande på oss, när vi kommo till hotellet. Holmes slet ivrigt upp kuvertet och slungade det så med en svordom in i kakelugnen.

»Jag borde ha vetat det», utbrast han harmset. »Han har kommit undan!»

»Moriarty!»

»Ja visst. De ha tagit fast hela ligan, varenda en, utom honom. Han har glidit dem ur händerna. Sedan jag rest min väg, fanns det naturligtvis ingen som