Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


DEN FÖRSVUNNA KAPPLÖPNINGSHÄSTEN

Jag är rädd för, Watson, att jag ändå blir tvungen ge mig åstad», sade Holmes, när vi en morgon slogo oss ner vid frukostbordet.

»Ge dig åstad! Varthän då?»

»Till Dartmoor — till King's Pyland.»

Jag blev ej det minsta förvånad. Egentligen hade det förundrat mig, att han ej redan blivit inblandad i det egendomliga rättsfall, som f. n. utgjorde allmänna samtalsämnet i hela England. Från tidigt på morgonen till sent på kvällen föregående dag hade min gode vän och kamrat gått fram och åter i rummet med rynkad panna och huvudet nedböjt mot bröstet; otaliga gånger hade han fyllt sin pipa med starkaste svarta tobak, och hela tiden hade han varit fullkomligt döv för mina frågor och anmärkningar. Varje ny upplaga av dagens alla tidningar hade från tidningskiosken tillsänts honom — han hade ögnat igenom dem och sedan kastat bort dem i en vrå. Men fastän ej ett enda ord kommit över hans läppar, visste jag mer än väl, vad som sysselsatte hans tankar. Det fanns endast ett problem, som var värdigt att ta hans stora analyseringsförmåga i anspråk, och detta problem var det oförklarliga försvinnandet av favoriten för det stora Westonpriset och hans tränares tragiska slut. När Holmes därför helt plötsligt förkunnade sitt beslut att begiva sig åstad till skådeplatsen för nyss utspelade dramat, kände jag mig ej alls förvånad — jag hade länge väntat och hoppats att få höra det.

»Jag skulle gärna vilja följa med dig, om du inte tror, att jag blir dig till hinder», sade jag.

»Min käre Watson, det skulle vara mig både till nytta och nöje, om du ville göra mig sällskap. Och antagligen kommer du ej att ångra dig — det finns en hel mängd detaljer, som tyckas göra det här fallet alldeles enastående. Vi ha, tror jag, nätt och jämt tid att hinna ner till tåget — under färden västerut skall jag sätta dig in i saken. Du skulle göra mig stor tjänst, om du ville ta med dig din präktiga fältkikare.»

Inom en timme eller litet mer befann jag mig således i en första klassens kupé på väg till Exeter. Sherlock Holmes, vars intelligenta ansikte fördelaktigt framträdde under en mörk, bekväm resmössa, satt mitt emot mig och ögnade hastigt igenom en bunt färska tidningar, som han köpt på stationen. Vi hade lämnat Reading långt bakom oss, när han kastade den sista av dem under soffan och räckte mig sitt cigarrfodral.

»Det går raskt undan», sade han, i det han först såg ut genom fönstret och sedan kastade en blick på sitt ur. »Vi gå med en fart av femtiotre och en halv mil[1] i timmen.

»Jag har ej givit akt på kvartsmilstolparna», sade jag.

»Inte jag heller. Men på den här linjen är det sextio meter mellan var telegrafstolpe, och beräkningen är lätt nog. Jag antar, att du redan satt dig in i den här 'affären' — John Strakers mord och 'Silver Blazes' försvinnande.»

  1. Engelska mil, varav ungefär sex på en svensk.