— det skulle i så fall vara ur och skoremmar. Men på den här äro tecknen varken särdeles framträdande eller särdeles betydelsefulla. Ägaren är tydligen en kraftigt byggd man; han är vänsterhänt, har mycket goda tänder, är ej vidare ordentlig av sig och behöver ej se på slantarna.»
Min vän framkastade dessa påståenden med en viss nonchalans, men jag märkte likväl, att han höll ögonen fästade på mig för att se, om jag följt med hans resonemang.
»Du tror således, att en karl måste vara förmögen därför, att han röker ur en sju-shillingspipa?» sade jag.
»Han röker en Grosvenorblandning, som kostar åtta pence lodet», svarade Holmes och hällde litet aska ut i sin hand. »Enär han för halva det priset kunde få en förträfflig tobak, behöver han antagligen ej hålla på styvern.»
»Och dina övriga slutsatser?»
»Han har den vanan att tända sin pipa på lampor och gaslågor. Du kan se, att den är alldeles kolad på ena sidan. Tändstickor göra inte dylika märken — varför skulle man väl också hålla en tändsticka till sidan på sin pipa. Men man kan inte tända en pipa över en lampa utan att piphuvudet blir bränt. Och som detta är svartbränt på högra sidan, förstår jag, att karlen är vänsterhänt. Håll din egen kära 'snugga' över lampan, och du skall få se. att du, som är högerhänt, helt naturligt håller vänstra sidan intill lågan. En och annan gång handlar man kanske på motsatt vis, men i regel gör man, som jag sagt. Så har han bitit tvärs igenom munstycket. Till ett dylikt kraftprov fordras en muskulös, energisk karl och därtill en, som har goda tänder. Men om jag ej misstar mig, ha vi honom själv i trappan — vi ska' snart få något intressantare än en pipa att studera.»
Ett ögonblick senare öppnades dörren, och en högrest, ståtlig ung man trädde in i rummet. Han var klädd i en enkel men dyrbar och välsittande mörkgrå kostym och bar i handen en låg, bredskyggig slokhatt. Jag ansåg honom vara trettio år gammal — i själva verket var han ett par år äldre.
»Jag ber om ursäkt», började han litet förläget, »jag borde väl ha knackat. Ja — naturligtvis borde jag det. Men sanningen att säga, så är jag alldeles förvirrad —jag vet ej riktigt, vad jag gör — ni måste ursäkta mig.» Han förde upprepade gånger handen över pannan, som om han blivit gripen av svindel, och sjönk utmattad ner på en stol.
»Jag kan tydligt märka, att ni ej sovit på ett par nätter», sade Holmes på sitt förbindliga, sympatiska sätt. »Sömnlöshet är mer prövande för ens nerver än arbete, ja, till och med mer än s. k. 'nöjen'. Törs jag fråga, på vad sätt jag kan stå er till tjänst?»
»Jag behöver råd av er. Jag vet inte, vad jag skall ta mig till — hela mitt liv tycks ha gått ur sina gängor.»
»Önskar ni, att jag i egenskap av konsultativ detektiv skall bistå er?»
»Inte bara det — jag vill att ni, som klok och förståndig karl — som världsman — skall säga mig er tanke om saken. Jag vill veta, vad jag bör göra — jag hoppas till Gud att ni skall kunna ge mig ett råd.»
Orden framstöttes i korta, avbrutna satser. Det tycktes mig, som hade den stackars mannen ytterst svårt att ge sina tankar luft och som vore det endast med uppbjudande av hela sin viljekraft han lyckades övervinna sin obenägenhet att yttra sig.
»Det är fråga om en mycket vansklig sak, som fordrar största takt och grannlagenhet», sade han. »Man
