Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


hörde jag ett skarpt gnisslande, som ej kunde härleda sig från annat än förstugudörrens gångjärn. Jag satte mig upp i sängen och bultade med knytnäven i väggen för att förvissa mig om, att jag var vaken. Så såg jag på klockan — den hade nyss slagit tre. Vad i all världen hade min hustru att göra ute på landsvägen klockan tre på morgonen?

»I hela tjugu minuter satt jag och funderade och försökte finna något antagligt svar på min fråga. Ju mer jag tänkte på saken, desto egendomligare och oförklarligare föreföll den mig. Jag höll ännu på med mina gissningar, när jag hörde ytterdörren sakta stängas och min hustru komma uppför trappan.

»'Var i alla himlars namn har du varit, Effie?' frågade jag, när hon kom in.

»Vid mitt tilltal ryckte hon häftigt till och utstötte ett litet halvkvävt skri; hennes synbara ängslan oroade mig mer än allt annat — den tydde på skuldmedvetenhet och fruktan. Min hustru är ovanligt öppenhjärtig och sanningsälskande; det gjorde mig ont att se henne smyga sig in i sitt eget rum och bli förskräckt, när hennes man tilltalade henne.

»'Är du vaken, Jack!' sade hon med ett litet nervöst skratt. 'Och jag, som trodde, att ej ens ett kanonskott kunde väcka dig om natten.'

»'Var har du varit?' frågade jag än en gång.

»'Det är ej underligt, att du känner dig förvånad', svarade hon, och jag såg, att hennes händer darrade, när hon tog av sig kappan. 'Jag kan själv ej minnas, att jag i hela mitt liv någonsin gjort, vad jag nu företagit mig. Saken är den, att jag tyckte mig nära att kvävas och riktigt stormlängtade efter litet frisk luft — jag tror, att jag skulle ha svimmat, om jag inte kommit ut. Jag stod i dörren ett par minuter, och nu är jag alldeles kry igen.'

»Under hela tiden hon berättade mig denna historia såg hon ej en enda gång på mig, och hennes röst var sig alldeles olik — tydliga tecken till att vad hon sade, ej var sant. Jag svarade ingenting utan vände mig mot väggen, orolig, ond och med hjärtat uppfyllt av tusen hemska tvivel och misstankar. Vad kunde det vara, det, som min hustru dolde för mig? Varthän hade hon under sin nattliga utfärd begivit sig? Jag visste, att jag ej skulle bli lugn, förrän jag fått reda härpå, och likväl drog jag mig för att fråga henne, sedan hon nu sagt mig en osanning. Jag fick den natten ej en blund vidare i mina ögon — jag låg och gjorde upp för mig den ena hypotesen efter den andra, alla lika oantagliga.

»Egentligen skulle jag på morgonen ha rest in till staden, men jag var så ängslig och betryckt, att det var mig omöjligt skänka någon uppmärksamhet åt mina affärer. Min hustru tycktes vara lika upprörd som jag. Av de snabba frågande blickar, hon kastade på mig, förstod jag, att hon begrep mina misstankar och kände sig fullkomligt rådlös. Under frukosten sade vi knappt ett ord till varandra; straxt därefter gick jag ut för att under en promenad i den friska morgonluften tänka över, vad som vore att göra.

»Jag begav mig till Kristallpalatset, tillbragte en timme i trädgården där och var vid ettiden hemma i Norbury igen. Av en händelse tog jag vägen förbi den lilla, nyss uthyrda lantgården och saktade en sekund mina steg för att se efter, om jag möjligen skulle kunna uppfånga en skymt av det egendomliga ansikte, som kvällen förut stirrat på mig från fönstret i övervåningen. Döm om min förvåning, mr Holmes, när dörren helt plötsligt öppnades och min hustru visade sig på trappan!

»Jag blev alldeles stum av häpnad, men min