»Inte det minsta.»
»Klockan är halv elva nu.»
»Ja visst — och det är tvivelsutan vår klient som ringer.»
»Det kan måhända bli intressantare än du tror. Minns du 'affären' med den blå karbunkeln? Den tycktes i början vara ett rent påhitt, ett skämt, men utvecklade sig småningom till en helt allvarlig historia. Möjligen går det på samma sätt nu.»
»Nå ja — vi kunna ju alltid hoppas det bästa. Våra tvivel bli dessutom snart skingrade, ty här ha vi säkerligen personen i fråga.»
Han hade knappt slutat tala, förrän dörren öppnades, och en ung dam steg in i rummet. Hon var enkelt klädd, hade ett gladlynt, intelligent ansikte, och det hurtiga, affärsmässiga sätt, som utvisade, att hon var van att lita på sig själv.
»Jag hoppas ni ursäktar att jag besvärar er», sade hon, när min vän steg upp och hälsade på henne, »men det har hänt mig något mycket märkvärdigt, och som jag varken äger föräldrar i livet eller släktingar, vilka jag kan be om råd, trodde jag, att ni kanske skulle vilja var snäll säga mig, hur jag bör handla.»
»Var god och sitt ner, miss Hunter. Jag skall gärna göra, vad jag kan för er.»
Jag kunde märka, att den unga damens sätt gjort ett gott intryck på Holmes. Han kastade en av sina forskande blickar på henne och beredde sig sedan att med fast sammantryckta läppar och mot varandra pressade fingertoppar lyssna till hennes historia.
»Jag har i fem år varit lärarinna hos överste Spence Munro», började hon, »men för två månader sedan blev översten försatt till Halifax på Nya Scottland, och när han reste, tog han sina barn med sig. Jag stod följaktligen utan plats. Jag annonserade och besvarade annonser, men utan resultat. Mina små besparingar började taga slut, och jag visste rakt inte, vad jag skulle ta mig till.
»I Westend finnes en välkänd förmedlingsbyrå för lärarinnor, och dit gick jag regelbundet en gång i veckan för att höra efter, om de lyckats skaffa mig någon anställning. Den, som grundat byrån, heter Westaway, men miss Stoper sköter affären. Hon sitter i sitt eget lilla kontor, och de platssökande vänta i rummet utanför och visas in till henne en och en; hon ser efter i sina böcker, huruvida hon har något, som passar dem eller ej.
»När jag kom dit förra veckan, blev jag som vanligt i min tur införd till miss Stoper, men denna gång var hon ej ensam. En alldeles oerhört fetlagd herre med jovialiskt ansikte och en haka, som i stora veck räckte långt ner på bröstet på honom, satt bredvid henne och såg genom sina guldbågade glasögon uppmärksamt på alla de unga damer, som trädde in. När han fick se mig, hoppade han riktigt till på stolen och vände sig hastigt till miss Stoper.
»'Det är bra', sade han; 'jag kunde ej önska mig någonting bättre. Utmärkt — alldeles utmärkt!'
»Han tycktes överförtjust och gnuggade belåtet händerna — han såg så glad och trevlig ut, att det var ett sant nöje att se på honom.
»'Ni ser er om efter en anställning, fröken?' frågade han.
»'Ja, det gör jag.'
»'Som lärarinna?'
»'Ja.'
»'Och hur stor lön begär ni?'
»'Jag hade fyra pund i månaden på min förra plats hos överste Spence Munro.'
»'Å — seså — seså — svältlön — riktig svältlön!'
