Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»'Mitt namn, min älskade son, är ej Trevor. I mina yngre dar hette jag James Armitage, och du kan nu lätt begripa den skräck, som grep mig, när din goda vän och studentkamrat för ett par veckor sedan tilltalade mig i ordalag, som tydde på, att han gissat min hemlighet. Under namnet Armitage var jag anställd i en stor bank i London, och som Armitage blev jag överbevisad om att ha brutit mot mitt lands lagar och dömd till deportation. Döm mig ej för hårt, min son! Det var en s. k. hedersskuld, jag måste betala, och jag använde till dess gäldande pengar, vilka ej tillhörde mig; jag var fullt säker på, att jag skulle kunna ersätta tillgreppet, innan det bleve upptäckt. Men jag förföljdes av den grymmaste otur. Den penningesändning, på vilken jag räknat, kom ej fram i tid; en ej förutsedd revision avslöjade min kassabrist. Saken hade nu för tiden troligen blivit milt och överseende behandlad; men för trettio år sedan tolkades lagarna på ett vida strängare sätt, och så kom det sig, att jag på min tjugutredje födelsedag befann mig i sällskap med trettiosju andra straffångar ombord på barkskeppet Gloria Scott, destinerat till Australien.

»'Detta skedde 1855, just då Krimkriget rasade som värst, och då man såg sig nödsakad använda gamla handelsskepp som transportfartyg på Svarta havet. Regeringen var därför tvungen att skicka de till deportation dömda fångarna ut till bestämmelseorten på mindre och i de flesta fall alldeles otjänliga farkoster. Gloria Scott hade i många åt gått på Kina, men fartyg av nyare konstruktion, lättare och mer snabbgående, hade trängt undan den gammalmodiga, rundbogade skutan. Hon mätte emellertid ej mindre än femhundra ton, och ombord på henne funnos, när vi lämnade Falmouth, utom de trettioåtta fångarna, en besättning på tjugusex man samt aderton soldater, en kapten, fyra styrmän, en läkare, en skeppspräst och fyra fångvaktare, således inalles omkring hundra personer.

»'Väggarna emellan fångarnas celler äro på vanliga fångtransportfartyg av tjockaste ekplankor; här voro de av tunt virke. Den man, som installerades nästintill mig var en av dem, som särskilt ådragit sig min uppmärksamhet, när vi fördes ner till kajen. Han var en helt ung karl med ljuslätt, skägglöst ansikte, lång, spetsig näsa och starkt framskjutande haka. Han bar huvudet högt, gick med kraftiga, spänstiga steg och gjorde sig av alla bemärkt genom sin ovanliga längd. Jag tror inte, att varken du eller jag skulle ha nått honom till axeln; han var allraminst sex och en halv fot lång. Det var egendomligt och upplivande att bland så många sorgsna, förtvivlade anleten se ett, vars uttryck var så energiskt och beslutsamt som hans — det utövade samma verkan på mig som en flammande brasa mitt under en snöstorm. Jag blev glad, när jag såg, att han skulle bli min granne, och än gladare, när jag under nattens tystnad förnam en viskning alldeles invid mitt öra och fann, att han lyckats göra en öppning de tunna bräder, som skilde oss åt.

»'Hallå, kamrat', sade han, 'vad heter ni, och varför ni här?'

»'Jag gav honom de begärda upplysningarna och frågade i min tur, vem jag talade med.

»'Jag är Jack Prendergast', sade han, 'och så sant Gud lever, skall ni, innan vi säga farväl till varandra, ha orsak att välsigna mitt namn.'

»'Jag kom ihåg, att jag hört talas om hans bedrifter; de hade, kort innan jag blev arresterad, väckt ett ofantligt uppseende i hela landet. Prendergast var av god familj och hade fått en vårdad uppfostran; men hans sedeslösa, lastbara liv hade bragt honom på