Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»'Av hans berättelse framgick, att Prendergast och hans anhang efter vår avresa verkligen mördat de fem fångarna; de två fångvaktarna hade skjutits och kastats över bord, likaså tredje styrmannen. Prendergast gick sedan ner på mellandäck och skar med egen hand halsen av den olycklige doktorn. Den ende kvarlevande var förste styrmannen, en energisk, behjärtad man. När han såg f. d. straffången närma sig med den blodiga kniven i hand, krängde han av sig sina bojor, vilka det lyckats honom lossa, ilade bort över däcket och ner i lastrummet.

»'Ett par deporterade, som, beväpnade med pistoler, trängde dit ner efter honom, funno honom med en ask tändstickor i hand sittande bredvid en öppen krutdurk — en av de hundra, som blivit instuvade — och svärande på, att han, om man på något sätt ofredade honom, skulle spränga dem allesamman i luften. Ett ögonblick senare inträffade explosionen, men Hudson trodde, att den orsakats snarare av en missriktad pistolkula än av styrmannens tändsticka. Hur det nu må ha varit, så fanns intet kvar av Gloria Scott och det slödder, som gjort sig till herrar på det gamla skeppet.

»'Och detta, min älskade son, är berättelsen om det hemska äventyr, i vilket jag varit inblandad. Dagen efter fartygets försvinnande blevo vi upptagna av briggen Hotspur, destinerad till Australien. Kaptenen trodde utan svårighet vår utsago, att vi voro de enda räddade från ett stort passagerarefartyg, som gått under. Transportskeppet Gloria Scott ansågs ha förlist med man och allt; ej ett ord om dess rätta öde har hittills försports.

»'Efter en lyckosam färd landsattes vi av Hotspur i Sidney, där Evans och jag ändrade namn och varifrån vi begåvo oss till guldfälten. Bland den oerhörda massa människor, som samlats dit från alla länder, förlorade vi snart vår gamla identitet.

»'Det återstår ej mycket att berätta. Vi hade tur, blevo rika, reste omkring i världen och återvände slutligen till England, där vi köpte oss var sin lantegendom. Under mer än tjugu år ha vi fört ett lyckligt och fredligt liv; vi hade hoppats, att det förflutna skulle för alltid vara begravet. Föreställ dig då mina känslor, när jag i den sjöman, som begärde få tala med mig, ögonblickligen igenkände matrosen, vars liv vi räddat. Han hade på något outgrundligt sätt lyckats spåra oss och ämnade nu leva på vår bekostnad. Du kan nu förstå, varför jag på allt vis sökte stå på god fot med honom, och du skall, hoppas jag, hysa medlidande med mig, när du känner orsaken till den fruktan, som fyller min själ nu, då han med hotelser på läpparna begivit sig av till sitt andra offer.

»'Längre ner står med nästan oläslig stil skrivet:

»'Beddoes har skickat bud, att Hudson sagt allt. Barmhärtige Gud, se i nåd till oss!'




»Sådan var den berättelse, jag läste för unge Trevor, och jag tror, Watson, att man med skäl kan kalla den mer än vanligt dramatisk. Min stackars vän var alldeles nedbruten av sorg; han reste ut till teplantagen i Terai, och jag har hört, att han har det bra där. Vad matrosen och Beddoes angå, så har ingen av dem låtit höra av sig sedan den dag, då varningen skrevs: båda ha försvunnit utan att lämna minsta spår efter sig. Någon angivelse har ej blivit inlämnad till myndigheterna, så att Beddoes har troligen låtit skrämma sig av en hotelse. Hudson har blivit sedd i närheten av Beddoes' egendom, och polisen tror, att han bragt