göra vår civilisation till en välsignelse. Den kultiverade människan är en vilde med litet ökad erfarenhet och omdömesförmåga. Men jag skall nu övergå till beskrivningen av mitt eget experiment.
En dag mot slutet av mars 1845 lånade jag en yxa och gav mig åstad till skogarna runt en skogsdamm, kallad Walden Pond, där jag hade beslutat att uppföra mitt hus, där började jag genast hugga ned några spikraka unga vitfuror till timmer. Det är svårt att börja utan att låna men kanske det bästa tillvägagångssättet just består i att man låter sin nästa få deltaga i intresset för ens företag. När ägaren till yxan lossade sitt grepp om den, sade han att den var som hans ögonsten; men jag återlämnade den i hans hand ännu vassare än jag mottagit den. Det var en tilldragande backsluttning jag arbetade på, täckt md tallskog, genom vilken jag kunde skymta dammen, och med ett litet öppet fält i skogen, där furuplantor och hickorybuskar sköto upp. Isen på dammen hade ännu inte töat bort, ehuru där syntes några öppna vakar; isskorpan var överallt mörkfärgad och genomdränkt av vatten. Några flagor av snö föllo under dagens lopp;
102
