yxa; jag hade just inte många djupsinniga tankar, möjliga att meddela, utan sjöng för mig själv:
<poem>»Folk tror sig veta mycket gott, men allt har flugit undan brått — konster och uppfinningar och tusen andra vinningar. Den vind som går är allt, som någon förstår.»
Jag högg grovtimret sex tum i fyrkant, de flesta stöttorna högg jag upp endast på två sidor samt sparrarna och golvtimret endast på en sida, så att träet blev rakt och mycket starkare än sågat virke. Mina dagar i skogen voro inte långa; likväl medförde jag i allmänhet min middag, bestående av smörgås, samt läste vid middagstiden tidningen som den varit insvept i, där jag satt bland gröna furugrenar som jag huggit av; och något av furornas vällukt överfördes till brödet, ty mina händer voro täckta med ett tjockt lager kåda. Innan jag var färdig med mitt verk, hade jag blivit mera vän än fiende med tallarna, ehuru jag fällt några av dem; jag hade hunnit bli bättre bekant med dem under mitt arbete. Då och då kom någon kringströvare i skogen fram till mig, lockad av yxhuggen, och vi småpratade vänligt över flisorna, som jag klöv av.
Jag hastade inte med mitt arbete utan sökte tvärtom göra det mesta möjliga av det; vid mitten av april var emellertid stommen färdig och klar att resas. Mitt brädförråd hade jag skaffat mig genom att köpa ett skjul av James Collins, en irländare, som arbetade på Fitchburg-järnvägen. Collins’ skjul ansågs allmänt för ett ovanligt
104
