Jag grävde min källare i en backsluttning mot söder, där ett murmeldjur förr grävt sitt bo, ned genom sumak- och björnbärsrötter och de understa vegetationslagren, sex fot i fyrkant och sju fot djup, ned till fin sand, där potatis inte skulle frysa ens under den strängaste vinter. Jag lät sidorna vara i avsatser och stensatte dem inte; men eftersom solen aldrig kommit dit, bibehåller sanden ännu sitt läge. Det var endast ett par timmars arbete. Jag fann ett särskilt nöje i att bryta mark på detta sätt, ty på nästan alla breddgrader gräver man sig så ned i marken, när man söker ernå en oföränderlig temperatur. Under de mest storartade hus i städerna finns alltjämt den källare, där de förvara sina rötter såsom i forna tider; och långt efter att hela överbyggnaden försvunnit, kan ännu eftervärlden finna dess plats genom tandhugget i jorden. Ett hus är fortfarande endast en sorts kupa över nedgången till en lya.
