ter, en källare, en skrubb har med människonaturen, och så att man kanske aldrig reste en överbyggnad, innan man funnit någon bättre grund för den, än våra tillfälliga behov utgöra. Det ligger något lika passande i att en man bygger sitt eget hus som i att en fågel bygger sitt näste. Vem vet om inte, ifall människorna byggde sina hus med egna händer och skaffade föda för sig och sin familj på enkelt och hederligt sätt, den poetiska förmågan skulle bli allmänt utbredd — liksom den är hos fåglarna, när de äro sysselsatta på detta sätt. Men tyvärr göra vi i stället liksom göken och kofågeln, vilka lägga sina ägg i bon som andra fåglar byggt, och icke förmå glädja någon vandrare med sina smattrande och omusikaliska läten. Skola vi för alltid överlämna byggandets glädje åt snickaren? Hur mycket har arkitektur att betyda i det stora flertalets erfarenhet? Aldrig någonsin råkade jag under alla mina vandringar på en man, sysselsatt med en så enkel och naturlig sak som att bygga sitt eget hus. Vi tillhöra det allmänna. Det är inte endast skräddaren, som utgör människans nionde part: det är lika mycket predikanten, handlanen och lantmannen. Var skall äntligen denna arbetsdelning sluta? Och vad tjänar den till? Utan tvivel kan en annan få lov att tänka å mina vägnar; men därav följer inte önskvärdheten av att han skall göra det så uteslutande, att jag inte längre alls kan tänka själv.
Det är sant, att det förefinnes så kallade arkitekter i detta land; och jag har hört talas om åtminstone en, som var besatt av den idén, att arkitektonisk utsmyckning
