Hoppa till innehållet

Sida:Skogsliv vid Walden 1990.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

skulle ha en kärna av sanning, av nödvändighet, och i följd därav även av skönhet — liksom om detta hade varit en ny uppenbarelse för honom. Allt detta är kanske mycket bra från hans synpunkt men endast föga bättre än den gängse gottköpsmetoden. Han var en sentimental reformator inom arkitekturen och började med gesimsen i stället för med grundstenen. Det rörde sig för honom endast om, att varje ornament skulle ha en kärna av sanning, varje kanderad frukt en plommonsten — jag för min del tror, att plommon inte alls skola vara kanderade för att smaka bäst; vad han glömde var, att den som bor i huset skall bygga sant invändigt och utvändigt samt lämna utsmyckningen att sköta sig själv. Fanns det någonsin en förnuftig människa som inbillade sig att utsmyckningen uteslutande var något yttre, som inte gick djupare än till skinnet — att sköldpaddan fick sitt fläckiga skal och musslan sin pärlemorhinna genom något kontrakt liknande det, varigenom invånarna på Broadway skaffade sig sin Trefaldighetskyrka? Men en människa har inte mer att göra med sin bostads arkitektoniska stil än en sköldpadda med mönstret på sitt skal, inte heller behöver soldaten vara så fåfäng att han målar den exakta nyansen av sin tapperhet på sitt standar. Fienden finner ut det själv så småningom; kanske bleknar han då. Denne reformator tycktes mig stå lutad över gesimsen och tveksamt viska sin halvsanning till de obildade innevånare, som kände saken bättre än han. Den arkitektoniska skönhet, jag får se, vet jag måste ha vuxit inifrån utåt, från innevånarens behov och karaktär,

110