degen, varifrån jäsningsförfarandet antages leda sitt ursprung, samt genom de olika syrningssätten därefter, tills jag anlände till »gott, sött, hälsosamt bröd», livets salt. Surdeg, vilken somliga anse som brödets själ, själva anden som fyller dess cellvävnad, och vilken bevaras med religiös vördnad liksom vestalernas eviga eld, — jag är säker på, att någon dyrbar kruka surdeg överförd av Mayflower-pilgrimerna, tillgodosåg Amerikas behov och ännu gör sitt inflytande märkbart i vidgade, jäsande ringar över kontinenten, — denna nödvändiga ingrediens hämtade jag regelbundet och förtroendefullt i byn, ända tills jag en morgon glömde reglerna och skållade jästen; genom vilken tillfällighet jag upptäckte, att till och med syrsättning inte var nödvändig — mina upptäckter skedde vanligen efter den analytiska och inte efter den syntetiska metoden — och sen dess har jag med nöje undvarat det, ehuru de flesta husmödrar allvarligt försäkrat mig, att hälsosamt och gott bröd utan jästämne var otänkbart, och äldre personer förutspådde mitt hastiga fysiska förfall. Likväl finner jag, att det visst inte är oumbärligt, och efter att ha varit utan det ett år är jag fortfarande i de levandes land. Det är enklare och mer respektabelt att vara det förutan. Människan är det djur, som framför alla andra förmår anpassa sig efter olika klimat och omständigheter. Jag blandade sedan heller inte salt, soda eller liknande kemikalier i mitt bröd. Det förefaller, som om jag tillagade det enligt samma recept, som Marcus Porcius Cato[1] anbefallde två hundra år före Kristus. — »Panem depsticium sic facito.
- ↑ Cato den äldre, författare till en bevarad skrift »Om Bondska Ting».
130
