Hoppa till innehållet

Sida:Skogsliv vid Walden 1990.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Manus mortariumque bene lavato. Farinam in mortarium indito, aquæ paulatim addito, subigitoque pulchre. Ubi bene subegeris, defingito, coquitoque sub testu.» — Vilket jag förmodar bör betyda ungefär: »Gör knådat bröd så: tvätta händer och tråg väl. Häll mjölet i tråget, gjut därpå vattnet i efterhand, knåda sedan omsorgsfullt. När det är genomknådat, forma det då; och grädda det överhöljt.» — Inte ett ord om surdeg. Men jag hade inte alltid tillgång till detta livets salt. Vid en tidpunkt, när min börs var tom, såg jag inte till bröd på mer än en månad.

Varje invånare i Nya England skulle lätt kunna odla sitt husbehov av spannmål i detta rågens och majsens land och inte behöva vara beroende av avlägsna och fluktuerande marknader. Likväl äro vi så fjärran från frihet och oberoende, att färskt osiktat mjöl sällan saluhålles i bodarna; gryn och flingor i mera oberedd form användes knappt av någon. I allmänhet ger lantmannen sina svin och hästar den säd han odlar, samt inköper siktat mjöl, som visst inte är hälsosammare, till högt pris i boden. Jag fann, att jag med lätthet kunde odla mina nödiga skäppor råg och majs, ty det förstnämnda sädesslaget nöjer sig även med den kargaste jordmån och det andra är heller inte nogräknat; därpå kunde jag mala säden i handkvarn och så reda mig utan ris och fläsk. Behovet av något sötningsmedel fann jag genom försök att jag kunde fylla genom att bereda ett slags mycket

131