Det längsta jag kom i den vägen var när jag köpte Hollowellfarmen och redan hade börjat skaffa mig utsäde samt samla material till en skottkärra för transporten; men innan ägaren fått köpehandlingen i ordning, ändrade hans hustru mening — varje människa har en sådan hustru — och önskade åter behålla stället; han bjöd mig då tio dollars för att låta affären gå tillbaka. Just då ägde jag, för att säga sanningen, endast tio cents sammanlagt i denna värld, och för ett ögonblick var jag ur stånd att avgöra, om jag var mannen med tio cents, eller ägare till en farm eller till tio dollars eller till alltsammans. Emellertid lät jag honom behålla både farm och dollars, ty jag hade kommit långt nog ändå; eller rättare, för att ta det mer storslaget, jag sålde tillbaka farmen till honom för just samma pris jag fått den för, och eftersom han inte var någon förmögen man, gav jag honom tio cents, mitt utsäde samt materialet till en skottkärra. Jag fann då, att jag hade varit en rik man utan någon skada för min förmögenhet. Men jag behöll kvar intrycket från omgivningarna och har varje år tagit med mig vad dessa skänkt mig utan att behöva anlita någon skottkärra. Ty beträffande landskapsbilder
»är jag ensam monark över allt vad jag sett
och min rätt har av ingen bestritts».
Ofta har jag sett en poet gå sin väg, sedan han haft glädje åt allt av värde som farmen kunde erbjuda, under det den hopskrumpnade farmaren inbillat sig, att han endast fått tag på ett par vildäpplen. Ack, under många år
