utan fåglar är som smaklös och oberedd föda». Så var ingalunda förhållandet med min bostad, ty jag fann mig plötsligt vara nära granne till fåglarna; inte genom att ha tagit dem till fånga utan genom att ha satt upp min egen bur i deras närhet. Jag var inte endast nära några av dem som i vanliga fall även besöka parken och trädgården, utan även de skyggare och mera betagande bland skogens sångare, som sällan eller aldrig ge serenader för byars och städers människor — taltrasten, scharlakanstrasten, gulsparven, whippoorwillfågeln och många andra.
Jag bodde vid stranden av en liten damm, ungefär en och en halv mil söder om byn Concord och något högre än den, mitt i en vidsträckt skog mellan denna plats och Lincoln, cirka två mil söder om vår enda historiskt bekanta plats, Concords slagfält[1], men jag var så kringgärdad av skog, att dammens andra strand på en halv mils avstånd, även den skogklädd, utgjorde min enda vidsträckta horisont. Närhelst jag under den första veckan såg ut över dammen, gjorde den på mig intrycket av någon tjärn högt uppe bland bergen, med bottnen högt över andra sjöars yta, och när solen kom upp, såg jag hur vattnet lade av sin nattsvepning av dimma; efterhand framträdde gradvis här och där dess yta med mjuka dallringar eller klara reflexer, under det dimmorna likt andar smygande drogo sig tillbaka mot skogsdunklen i alla riktningar, som om de brutit upp från någon nattlig sammankomst. Här tycktes själva daggen hänga kvar
- ↑ Platsen för den första skärmytslingen under befrielsekriget.
160
