för att förbättra dem — vem bygger då våra järnvägar? Och om inga järnvägar byggas, hur skola vi då kunna anlända fort nog till himlen? Men antag att vi stanna hemma och syssla med vad som angår oss själva, vem är då i behov av järnvägar? Det är inte vi som åka på tåg; det är tågen som åka på oss. Har någon tänkt på, vad dessa sliprar[1] bestå av, som ligga under järnvägsskenorna. Var och en av dem är en människa, en irländare eller yankee. Skenorna nitas på och de täckas över med sand och tåget rullar jämt över dem. Var övertygad om att de ligga fast i marken! Och med få års mellanrum läggas nya; så att om några ha nöjet att åka på tåg, drabbas åtskilliga andra av obehaget att bli överkörda. Men när man plötsligt kör över någon person, som går i sömnen, en övertalig sleeper på fel plats, som plötsligt blir väckt, stannar man vagnarna i en fart och ställer till bråk och oväsen liksom om detta vore något ovanligt.
Varför skola vi tvunget leva i sådan brådska och med sådant slöseri på liv? Vi ha beslutat oss för att svälta ihjäl innan vi känna hunger. Man säger, att en tappad maska, som fästes i tid, sparar nio senare, och därför fästa vi tusen maskor i dag för att spara oss de nio i morgon. Verkligt arbete ha vi inte, av det slag som betyder något. Vi ha Sankt-Veits-dansen och kunna omöjligt hålla våra huvuden stilla. Om jag tog endast ett par tag i församlingens klockrep, som om det vore elds-
- ↑ Thoreau vitsar här och ett stycke framåt på dubbelbetydelsen av »sleeper» — som dels betyder sliper, dels sovare.
